Nu recenseras Ulrika Milles bok om Stig Ahlgren. Den prisas högt och i synnerhet Åsa Linderborg i Aftonbladet (11 april) är alldeles till sig i trasorna. Själv läste jag ett utdrag i Dagens Nyheter och tyckte inte det verkade så lovande. Men boken som helhet kan ju vara bättre.
Och jag är glad och förvånad över att någon bryr sig om Stig Ahlgren. Han är den kanske viktigaste av mina lundensiska idoler. Kanske rent av viktigare än Allan Fagerström. Fagerströms vapen var yxan, Ahlgrens floretten. Fagerström var drastisk och festlig, ett eko av Frans G. Bengtsson och kanske Piraten. Ahlgren var kvick och elak. Båda var suveräna i konsten att formulera sig.
Men det är viktigt att man inte överdriver. Det handlar inte om världslitteraturens giganter. Det är mera briljans än andlig storhet. Och det handlar inte ens om att vara en tung och omdömesgill kritiker. Som närmar sig litteraturen med skarpsinne, känslighet och analytisk förmåga. Ahlgren sågade Sommarnattens leende med samma blindhet som Olof Lagercrantz. Han drev med Birgitta Trotzig. Han anses ha fått Eyvind Jonson att skriva sämre och detta betvivlar Ulrika Knutsson i Expressen (12 april). Själv betvivlar jag att Eyvind Jonson skrev sämre, vilket Knutsson tycks vara överens med litteraturprofessorn Örjan Lindberger om. Jonson är ju bäst i sin sena produktion. Men Krilonserien är inte riktigt lyckad. Så skrev han sämre, måste han ha repat sig.
Men detta för att visa Stig Ahlgrens begränsningar som kritiker. Men när det gällde att upptäcka svaga sidor och finna elaka och träffande formuleringar var han oöverträffad. När han skriver om Ivar Harrie ”Han trampar högtidligt i takt med frasernas vaktparad han väckt till liv och låter marschera inför våra misstrogna ögon”, så är det träffande formulerat. Det är en elak stilparodi. Men man kan mycket väl fortsätta att älska denna stil. Den dör inte eftersom den håller för att parodieras.
Åsa Linderborg utmålar Ahlgren som fruktad och inflytelserik, en central person i svensk kulturliv. Det blir man knappast genom att vara en lysande kåsör i Veckojournalen. Borgerligheten älskade Veckojournalen men var fullt på det klara med att Dostojevskij var bättre. Även de stora morgontidningarna var omgivna av ett högtidligare allvar.
Så den ”libertinistiska kåsören” som Sven Stolpe kallade honom, var nog inte allmänt beundrad. Han ansågs snarast som lite tvivelaktig. Även om hans elakhet bet.
Arbetarrörelsen hade väl förhoppningar på honom innan han bytte sida. Men så vitt jag förstår var det borgarna som hade den kulturella hegemonin också då. Fredrik Böök hade varit fruktansvärt inflytelserik och efter kriget blev det Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz.
Åsa Linderborg berömmer också hans integritet. Men dådet mot Ingrid Bergman för att tillfredsställa sin hustrus avundsjuka tyder inte på integritet. Att han vågade vara kontroversiell är uppenbart, någon Kar de Mumma var han inte. Men en del av hans ställningstagande verkar enbart korkade. Att hoppa på Segerstedt, den främste svenske antinazisten, för att han inte var marxist och reflexmässigt tänkte i klasstermer, var mer än lovligt dumt. Men jag förstår att Linderborg känner igen sig här.
Det sena åren skrev han radiokritik i Svenska Dagbladet. Det var oerhört reaktionärt men han var fortfarande drabbande och rolig. Någonstans levde väl kulturradikalen kvar hos honom. Gunnar Ungers självbelåtna översittarhumor, som gjorde ett så olustigt intryck, var fjärran från Ahlgren. Åsikterna kunde vara lika illa men humorn hade ingen överhetsdoft.
Men jag får säkert återkomma till detta. Det verkar inte vara en bok som jag i längden kan missa.
15 april 19