Fredrik Ekelund skriver i Sydsvenskan idag om fenomenet Jan Myrdal. Och om hur han bröt med Jan Myrdal. Ja, alla intellektuella har brutit med Jan Myrdal förr eller senare. Det är mest frågan om när som är intressant. Motsättningen mellan Jan Myrdal och Karl Vennberg- Sara Lidman- falangen uppstod tidigt. Jan Myrdal var en tid kolumnist i Aftonbladet. Det var när han lämnade den posten som de två falangerna blev tydliga. Den som läste Aftonbladets kultursida de åren kunde glädja sig åt ett roande krypskytte. Och som ett exempel på det svenska kulturlivets besynnerliga personalunioner tillhörde också Lars Gustafsson Vennbergs fiender. Och Gustafsson skrev mycket riktigt en bok, ”Den onödiga samtiden”, tillsammans med Myrdal.
Nå, så länge vietnamkriget pågick var i alla fall Jan Myrdal den store ledaren för den ena vänstersekten. Inte längre älskad av alla men lika älskad som förr av sina anhängare. Ett rollbyte ägde rum först med 80-talets ingång då Myrdal skrev i Svenska Dagbladet och tillsammans med Sven Fagerberg, Lars Gustafsson och Sven Delblanc bildade de fyras gäng. Det var egentligen en uppgörelse med vänstern, som bådade högerliberalismens segertåg. Ett de svenska intellektuellas uppror som inte direkt kom från höger men i likhet med tidskriften Moderna Tider innebar en reträtt till andra positioner. Gänget var upplöst, det var bara att välja hur långt åt höger man ville gå.
Det var tydligt att Jan Myrdal inte länge var sektledare. Vad var han i stället? Han var som Strindberg, den store intellektuelle outsidern. Geniet som kämpande mot en oförstående samtid. Han beundrades fortfarande och ofta hejdlöst. Men av allt färre. Några började ana att han närmast var en vänsterns Sven Stolpe, en i grunden pinsam figur. Och nu sitter han i den högerextrema tidningen Nya Tider. Och alla intellektuella kan skriva artiklar på temat: ”när jag bröt med Jan Myrdal”.
Men vi som aldrig beundrade honom? Inte ens under den tid då Olof Lagercrantz sa: ”Jag hyser den största respekt för Jan Myrdal” och Rune Pär Olofsson menade att han för varje dag alltmer insåg hur nödvändig Jan Myrdal var. Jag läste som ung student Myrdals kolumner i Aftonbladet och tog mig år huvudet. Svenska intellektuella beundrade samfällt en dålig tänkare. Efteråt har jag förstått att ingen tänkte sig fram till marxismen, de behövde den känslomässigt och ägnade därefter sin betydande intelligens åt att försvara den. Men Jan Myrdals uselhet som tänkare borde ha varit uppenbar för envar.
Många har vittnat om hur trevlig och generös Jan Myrdal är privat. Det finns det ingen anledning att betvivla. Det är ett känt fenomen att sympatiska människor kan ha osympatiska åsikter och tvärtom. Så mångtydig är människan. ”Jag ligger inte med en högerman”, sa Gun Kessle. Därmed speglande det endimensionella hos den politiska människan. Och uttalandet har naturligtvis en viss parodisk verkan i ljuset av den senaste myrdaleskapaden.
28 okt.19