Tack vare en kommentar på min blogg kom jag att tänka på den bortglömde nobelpristagaren Ivan Bunin. Som jag läste en novellsamling av när jag var mycket ung och som gjorde ett djupt intryck på mig. När jag beslöt att återvända till det trasiga häfte jag en gång läst bar den också utomlitterära minnen. Jag fann att min mormor skrivit sitt namn i boken. Hon var död långt innan jag blev till och innan min nio år äldre storasyster föddes. Mormor dog 1934. Min mamma berättade inte mycket om sin föräldrar. Jag har mormors fotografi men det är nog bara två eller tre saker jag vet om henne. Mamma hade intryck av att hon var en smula förnäm av sig. Min morbror har berättat att man kunde höra hennes västmanländska när hon blev arg. Och så vet jag att hon älskade Sigurds sentimentala visa ”Hjärtats saga”. Och nu ser jag hennes namn som en hälsning. Häftet kom 1933 samma år som Bunin fick nobelpriset. Själv dog hon året efter.
Och i häftet är också med fina blyertsstreck vissa ord understrukna. Det blir en hälsning från den unge läsaren Lars Westerberg. Jag måste ha varit någonting mellan fjorton och sjutton år. Eftersom det förmodligen var ord som jag inte kunde får jag en god bild av mitt dåvarande ordförråd. Mest förvånad över är jag att jag inte kände till ordet samovar. Men jag hade nog ännu inte läst någon rysk litteratur och var ännu inte någon hängiven thedrickare. Ord som skrofulös, imposant och hypokondrisk förvånar mindre.
Men Ivan Bunin själv då? Är han bra fast han är så bortglömd? Jo, vissa av dessa noveller är lysande stämningskonst. Kanske är han bortglömd därför att han inte är nyskapande. Motiveringen är också att han företrätt den klassiska ryska linjen i prosadiktningen. Och kanske bekymrar inte hans brist på nyskapande den nutida läsaren. Det som var nyskapande då ter sig inte längre nytt. Och då blir det andra kvaliteter som gör om ett verk lever.
Titelnovellen Spegeln skildrar ett barns undran över var den värld han ser i spegeln egentligen finns. Går han bakom spegeln tycks den inte kunna återfinnas. Och det hela vävs samman med mötet med döden som ställer honom inför en ny obegriplighet.
Vad jag kan sakna i novellerna är en tydlig poäng. Det är scener ur verkligheten med en fasthållen stämning av vemod. En man och en kvinna som funnit varandra under en fest åker tillsammans till havet (Höst). Det antyds att kvinnan är gift och så ser de tillsammans på havet, det djupa och hotfulla. Det blir en tillfälligt stulen lycka. Eller en man och hans hustru som lever i konflikt upplever en tillfällig gemenskap vid ett besök på ett landsgods (Nyår). Och det blir också något bortom det vanliga. Eller i novellen Augusti, där en ung man som övergivits av sin älskade, i en tillfällig känsla av leda besöker en tolstojansk koloni. Han njuter av den lantliga skönheten men känner sig mycket främmande för kvinnan han kommer att tala med. Den robusta lantligheten är främmande för hans läggning.
Allt det här är mycket bra. Men rysk novellkonst står högt. Vad som är ypperst kan bara noggranna jämförelser med andra författare avslöja. Bunin tycks mig väl förtjäna sin plats bland klassikerna.
14 jan. 20