Så dog också Göran Palm. Lars Gustafsson, som hukade i utkanten av gänget, ansågs lite besynnerlig. Göran Palm, däremot, var en av gängets ledare, jämbördig med Jan Myrdal och Sara Lidman. ”Har du hunnit läsa boken?” , sa man i kulturkretsar och menade ”En orättvis betraktelse”. En synvända för ett helt kulturetablissemang. Andra kom lydigt travande efter Sven Delblanc, P.O. Enqvist, Peter Weiss, Sven Lindqvist, Karl Vennberg, Olof Lagercrantz. Tätklungans följare och beundrare.
Vad kommer att hända med Göran Palm? Vem vet? Vårt nu är lika efemärt som en gång 60-talets. Men visst är det märkligt med en generation som bröt radikalt med all tradition, som skulle skapa något alldeles nytt. Och skapade en parentes.
Kommer Sara Lidmans författarskap att bestå? När den hårda vänstervinden blåst över återvände hon till litteraturen, till ett episkt berättande. Jag tror att många anser att hennes sista stora verk, Jernbaneeposet, är det bästa hon skrivit. Bättre än allt hon skrev före 62. Räcker det? Sådant vet man inte. Hur kommer Sven Delblanc och P.O. Enquist och Kerstin Ekman att bestå? Låt framtiden döma.
Knepigare är förstås Myrdal. Hans självbiografiska böcker tillhör rimligen på ett bestående sätt nationallitteraturen. Det vågar man ändå gissa. Men alla dessa rapportböcker och Sven Lindqvists reseböcker. Är det inte bättre, kan man tycka, så här i efterhand, att låta tredje världen skriva sin egen litteratur? Kommer framtiden verkligen att hitta något hos de svenska författarna, som är bättre än den inhemska litteraturen. Har turisterna sett något bestående?
Göran Palm skall ha beröm för sin hedervärda hållning. Han började som nyenkel poet, en demokrat som skrev enkla och demokratiska dikter. Sedan turistade han hos arbetarklassen. Och skrev slutligen, när ingen längre fann honom angelägen, på blankvers en långdikt om Sverige. ”Göran Palm är så svensk så man skulle kunna ställa ut honom på Skansen”, skrev en gång Sven Delblanc.
19 april 16