Efter min utflykt till förlundensiska nejder (bloggpost 23 juni) – då jag skrev om några romaner från barndomens Småland - har jag återvänt till mina kära lundensare. Böcker som jag inköpt för fem kronor på Clemenstorget. Så nu har jag kunnat läsa Ivar Harries biografi över Frans G. Bengtsson, Legenden om Bengtsson, på nytt. Ty nu äger jag den verkligen.
Harries bok står sig verkligen väl i genren lundensiska biografier. Kanske är Olle Holmbergs biografi över Tristan Lindströms den yppersta av det slaget. Samme författares bok om Hjalmar Gullberg är också lysande men jag tycker Carl Fehrmans är bättre. Också Sven Christer Swahns biografi över Piraten står sig mycket väl. Fastän den kom så sent som 1972.
Jag funderar ett tag på denna lysande lundensiska epok. Sällan har kulturpersonligheterna trängts som då. Och jag funderar på deras inbördes förhållanden. Piraten är lätt att avgränsa. Han kände inga författare, han umgicks bara med intellektuella. Det var först efteråt han kom att kopplas till sina samtida. Men han rekommenderades vid debuten till förlaget av den äldre lundensaren Frank Heller. Piraten anlände till Lund vid samma tidpunkt Frank Heller fatalt nog såg sig tvungen att lämna staden jagad av polisen. Det enda goda skäl jag känner till för att lämna Lund.
Fredrik Böök som också tillhörde en äldre tid, blev rikslikande kritiker i Svenska Dagbladet. Han hade inte varit lika noga som Frank Heller med att undvika docenten i hallonbuskar, Bengt Lidforss, men kom tidigt att vända sig mot honom, liksom Karl Gustaf Ossiannilsson gjorde. Medan Ernst Wigforss, som var en mönstergosse, men en tolerant mönstergosse, hade svårt att av det skälet hamna i harmoni med den farlige och geniale Lidforss. Frank Heller höll sig på avstånd, men var liksom Piraten senare nära vän med Sam Ask, den legendariske överliggaren.
Och Böök var alltså en äldre auktoritet, på Frans Bengtsson och de andras tid, efter att han som ung tjänat sina sporrar som vapendragare till Heidenstam under strindbergsfejden.
Men vilka var de andra, förutom Piraten, som alltså bara var samtida? Ja, Hjalmar Gullberg och Gabriel Jönsson. Ingvar Andersson, som var historiker och hamnade i akademien. Ivar Harrie förstås som var mycket nära vän med Hjalmar Gullberg. Tristan Lindström, det asketiska samvetet, och den muntre och okuvlige Bengt Hjelmqvist. Och Algot Werin, Olle Holmberg och den tidigt döde Göran Lindblad, alla litteraturhistoriker. Och den något yngre Karl Ragnar Gierow. Knut Hagberg förekom, man visste vem han var.
Den finns gott om lundensiska profiler och original. Den humoristiskt slagfärdige, med överdriften och den lysande formuleringen som signum, Frans G. Bengtsson, kan tyckas vara typisk. Men han ter sig genuint annorlunda. Det finns ett stort allvar hos honom. En filosofisk grundhållning av stoisk och i god mening ödmjuk vardagsheroism, en känslig romantiker med total distans till samtiden. Här finns förstås en motsättning, varför var krig romantiska innan de, som allt annat, fördärvades av moderniteten? Kanske för de var typiska för den vinter i vilken människan lever. Och därför kan demonstrera det enda vi kan hoppas på: ”Amor fati”.
Frans G Bengtsson tyckte inte om att Piraten insinuerade att han hade en nedärvd vördnad för adeln. Frans Bengtsson avskydde social diktning, men det var inte klass som för honom skilde människor åt. Piraten var cyniker och en skoningslös genomskådare av mänskliga brister. Bengtsson människosyn var väl lika pessimistiskt, men han intresserade sig mer för mänsklig storhet än för mänsklig svaghet.
Med Olle Holmberg blev han också ovän och relationen dem emellan blev respektfullt frostig. Varför får man inget svar på.
Och hur annorlunda ter sig inte Bengtssons konservatism mot Bööks nytra småborgerlighet. Böök var intresserad av sin samtid, han ser sig omkring med nyfikna och intresserade blickar. Och blir alltså imponerad av Hitler. Som för Frans G. Bengtsson bara var kulmen på samtidens idioti.
31 juli 17