Säga vad man vill om Erik Jersenius men han är en stor tillgång för svensk kulturjournalistik. I vår förflackande och trendbesatta tid skriver han långa tunga artiklar om ämnen som inte nödvändigtvis ligger i tiden. Mannen är alltså kulturchef på Vestmanlands Läns Tidning och eftersom denna tidning ingår i Mittmedia kan man läsa hans artiklar i ett flertal andra tidningar. Medan landsortstidningar normalt tenderar att reduceras till bleka ekon av huvudstadspressen gör han någon som inte får utrymme i våra ledande debattorgan. Eller i varje fall alltför sällan. Jag förmodar att det finns en läsekrets som hungrar efter detta. Man skall nämligen inte tro att även om många är nöjda eller låter sig nöjas, så finns det också de som känner sig kulturellt undernärda.
Alltnog jag läser en artikel som publicerades i Sundsvalls Tidning i förra söndagen (13 aug.). Där han mycket riktigt framhåller att den skräck som finns nuförtiden över att människor skall få läsa något olämpligt, ändå är mindre motiverad än rädslan för att människor läser för litet. Många läser inte alls eller för lite och på fel sätt, framhåller Jersenius. Själv grubblar jag mycket på människan och undrar hur man får människor att vilja växa i stället för att självgott få sina förutfattade meningar bekräftade. Det är nog varken brist på självkritik eller ett alltför stort självhävdelsebegär som är problemet. Vilket jag tenderat att tro tidigare. Utan brist på självdistans. Oförmågan att kunna se sig själv utifrån. Jag tror att litteraturen kan vara en viktigt väg till detta. Man har möjlighet att förflytta sig i tid och rum med litteraturens hjälp. Att läsa är att värdera och att omvärdera, att brottas med klassikerna, att hitta nya klassiker och utmönstra gamla. Och att aldrig vara för snabb. Man kan invända en del mot Viktor Rydbergs beskrivning av romerna. Men Sinoalla är en mycket intressant roman om det omedvetna och bortträngda.
Däremot är det väl inte så mycket att bråka om att man censurerar Astrid Lindgren. Litteraturen har alltid barnanpassad. Den som läst högt för sina barn, högt upp i åldern så att säga, vet att man alltid riskerar att drabbas av förkortade versioner. Och få böcker är så bra att minsta ord och formulering måste värnas. Vore det så skulle vi inte kunna läsa översatta böcker. Och på scenen spelas sällan klassikerna ordagrant och rak upp och ner.
Det är inte nödvändigt att barn skall känna sig utpekade och kompisarna få sina fördomar bekräftade. Ändå undrar jag en del över detta. Varför är det så viktigt att alla skall vara lika? Är du annorlunda skall ingen få säga det och du själv skall kunna låtsas som om du inte är det. Varför lär man inte i stället ut att man har rätt att vara annorlunda och bör vara stolt över det? Är inte detta det som borde vara ledstjärnan i all uppfostran? Varför anses konformism och viljan till konformism som något självklart.
Nu kom min bloggpost i mycket att handla om annat än Jersenius artikel. Men ni kan ju läsa den själva. Och hålla ett öga på denna kulturjournalistikens fördjupare.
21 aug. 17