Så dör Bo Strömstedt under midsommarhelgen. Vi, hans läsare, förknippar honom med sommaren, luft och ljus och lätthet. Man har talat om hans musikaliska, poetiska stil. Man minns honom med ett leende och leendet är inte det minsta snett. I ett kulturliv där bitterheten och den swiftska misantropin är en tillgång, representerade han något helt annat. Det humana patoset fläckades aldrig av bitter illvilja. Det kunde lyfta ändå.
Det talas ibland om vår tids brist på stora och ledande kulturpersonligheter. Så är det och det är på gott och ont. Det är en viss fördel om rösterna är många och inga röster alltför dominerande. Men det är uppenbart att de legendariska tidningsmän man minns är kulturpersonligheter. Olof Lagercrantz, Karl Vennberg, Bo Strömstedt. Vem minns Olof Lagercrantz medredaktör Sven- Eric Larsson, Bo Strömstedts företrädare Per Wrigstad eller hans många efterträdare? Det måste vara en stilist för att göra intryck och få texterna i tidens frågor att lyfta. Så avgörande är förmågan att skriva. Det är något att minnas också för vår tid.
Bo Strömstedts kultursida är mycket prisad. Men den verkade under trycket av en populistisk ideologi. Den skulle härbärgera stjärnskribenterna men det skulle samtidigt vara något annat än det alltför anspråksfulla. Ledarsidan led under trycket av krav på den språkliga förenklingen. Idén om korta huvudsatser, drev man systematiskt och långt utöver gränsen till omedveten parodi. Också tankarna blev korta och korkade. Bo Strömstedt var ännu kulturchef och hade ingen skuld till detta. Men ibland kunde kultursidan publicera poänglösa notiser om vardagshändelser. Aftonbladets kultursida, som var lika fräck och respektlös, förföll aldrig till det. Och lysande skribenter som Lars Forsell och Bengt Anderberg blandades med trista folkpartipolitiker Per Ahlmark, Ola Ullsten, Olle Wästberg. Vad ville Expressens kultursida mer än spraka?
Några av Bo Strömstedts närmast vänner fick också en betydande makt. Björn Nilsson, Anders Ehnmark och Per Olov Enquist blev närmast oemotsägbara.
Jag tvivlar på att den maktställningen var nyttig för svensk debatt.
När Bo Strömstedt gick från kultursidan till ledarsidan höjde han nivån på båda ställena. Han efterträddes som kulturchef av den allvarlige Arne Ruth. Borta från kultursidan var trivialiteterna och folkpartipolitikerna, borta från ledarsidan de korta tankarna och den usla stilen. Strömstedt förvandlade sin lysande musikkritiker, Alf Thor, till utrikesredaktör. Plötsligt var Expressen något man lyssnade på.
Jag minns en julbetraktelse på kultursidan, skriven av Bo Strömstedt, troligen 67, som handlade om vietnamkriget. Jag läste den högt för min gamle far. Det gjorde naturligtvis inget intryck på honom. Min far var en riktig klasskämpe men naturligtvis inte på arbetarklassens sida. Han delade marxisternas förakt för mjäkig liberal humanism. Men jag tyckte betraktelsen var lysande. Det var något annat än Sara Lidmans gälla moralism eller FNL-arnas tråkiga redogörelser av krigsläget som jag var van vid från Aftonbladet. Det här borde nå alla som inte var förhärdade. Betydde något för den opinion som skulle vinnas.
29 juni 16