Jag tyckte aldrig om Bo Cavefors. Visst det var utmärkt att hans lilla förlag fanns och kunde ge ut udda och intressanta böcker som sannolikt inte annars hade haft någon chans. Jag fann det också bra att vänsterförläggaren var fördomsfri så att också högerextrema författare, som Ezra Pound, kunde ges ut. Vänstern var ju annars så dogmatisk. Men nog var Cavefors lite extrem? Jag såg honom öga mot öga i stadsparken vid någon vänstermanifestation. Här går den berömde förläggaren mitt bland vanliga människor och gör reklam för sin verksamhet. Jag kände en lätt rysning.
Många har i dödsrunorna med beundran talat om att Cavefors smugglade ut Baader- Meinhoffsligans texter bakom ett falsk omslag. Jag avskydde vänsterns faiblesse för Baader – Meinhoff. Av någon sorts dunkla lojalitetsskäl skulle man avstå från att ta entydigt avstånd. Men det var ju ett mördargäng. Oförmågan att ta avstånd från terrorister och mördare, tycktes mig vara en beklaglig vänsteråkomma. I stället var det spännande och kittlande när någon som Bo Cavefors på detta sätt lurade den kapitalistiska repressionen.
När förlaget gjorde konkurs talades det mycket om att författare inte fick ut sin betalning.
Det kunde ju inte sägas vara ett hederligt förfarande. Kanske får man räkna med det om man kommer ut på ett förlag som tycks trotsa all lönsamhet. Och kanske reglerades skulderna i efterhand. Men hos mig blev det kvar en dålig smak i munnen.
Mot slutet av sitt liv kom han ut som extremhöger. Han fick säga förfärliga saker i Obs.
Medan den gamle fascistledaren Per Engdahl bevakades starkt och aldrig fick säga något förgripligt, kunde Cavefors tillåta sig det mesta i den vägen. På obsredaktionen förfasade man sig över de harmlösa sexuella bilder som han publicerade i Svarta Fanor, men hans politiska åsikter gjorde ingen förskräckt.
25 okt.18