Vad skall man egentligen dra för slutsats av Benny Fredrikssons självmord? Finns det så stor anledning till skuld och självrannsakan? Ett självmord kan ha många orsaker. Men om en tidigare hyllad person har utsatts för så hård kritik att han känner att han måste avgå, så är det rimligt att anta att det finns ett samband. Samt troligen ett inslag av hämnd: Detta har ni drivit mig till! Skammen är er!
Men me too var en bra sak. Utmärkt att sextrakasserade äntligen protesterar. Speciellt är den helhetsbild som uppstår ur det enskilda fallen intressant. Även om man vet att några rimligen är överkänsliga och några rimligen ljuger. Är det så många så är det ett mönster. Något har tolererats och bagatelliserats som inte bort tolereras eller bagatelliseras.
Drevjournalistik mot enskilda är en annan sak. Där bör man alltid vara lite försiktigt och minnas att en skurk bara är ett enskilt fall. Hur viktig är en syndares död? Samtidigt är det ju centralt att belysa maktmissbruk. Att gräva fram och blotta oegentligheter är journalistikens uppgift. Men här sker alltför ofta övertramp. Och det är naturligtvis lika illa när det inte leder till självmord. Det är graden av övertramp som är intressant och att det medför ett betydande lidande. Inte hur den enskilde sedan handskas med sitt lidande.
I fallet Benny Fredriksson handlade det bara indirekt om sexuella trakasserier. Han skulle ha varit en av de chefer som blundade. I övrigt handlade det om att han varit en dålig chef. Att lysande resultat uppnåddes på bekostnad av de anställda. Det klagas nu på att bilden inte var mera balanserad. Men om man lyckas få fram bevisliga missförhållanden så är det inte mycket att rapportera att inte alla märkt några sådana. Det var väl tvärtom en del av kritiken att det fanns både älsklingsbarn och styvbarn under Fredrikssons egid.
Så en viss reflektion när det gäller drevjournalistik kan ändå vara påfordrad. Den har sitt mänskliga pris. Och som sagt, en generell besinning mitt i drevet är alltid bra. Även den som klarar skammen har tillfogats lidande och stigmatiseras. Man kan ju inte bortse ifrån att just drevjournalistik säljer. Lockar fram det sämsta hos läsarna. Då är det frestande att ta ut svängarna.
Allt detta betyder inte att jag bortser från den ohyggliga tragedi en människas död är för de närmaste. Men jag tänker ofta när jag läser nekrologer att vi behöver både de närmastes perspektiv och de mer utomståendes för att rätt kunna värdera vem vi varit. Under me too och under diskussionerna om det manliga geniet har jag ofta tänkt. ”Ur ett längre perspektiv vilket är det viktiga: att ha varit en oförvitlig människa eller att ha åstadkommit något bestående? Vad Benny Fredriksson betytt för svensk teater kan ingen ta ifrån honom.
26 mars 18