Om Åsa Linderborg
I söndags tog Åsa Linderborg bladet från munnen i Aftonbladet och förklarade kvalitetsbristerna hos Jasenko Selimovic. Detta är alltså de förmenta kvalitetsbristerna! Det positiva man kan säga om Åsa Linderborgs artikel är att den är mycket klar och avslöjande. Låt mig ta upp några punkter.
Linderborg skriver: ”Du skriver att Reva 'står dig upp i halsen'. Kan du utveckla det? Det är trots allt Reva Khemeris artikel handlar om.........” Det är inte sant. Khemiri redogjorde för sina personliga erfarenheter av rasism med anledning av Reva. Selimovic redogör på samma sätt för personliga erfarenheter. Och visar att hans är annorlunda. Han framhåller i en bisats att han naturligtvis tar avstånd från Reva. Eftersom den var utgångspunkten för Khemiris artikel, bör Reva kanske ändå nämnas. Är detta konstigt på något sätt?
På en annan punkt skriver Åsa Linderborg: ”Har du några empiriska belägg för att en anorektiker känner sig mera utsatt än en jude som attackeras i Malmö”. Det förefaller inte rimligt att i det här fallet kräva empiriska belägg. Artikeln är personligt hållen och talar om alla som känner sig kränkta. När de kränkta talar om sin egen kränkthet så får man som lyssnare känslan av att de känner sig som de mest kränka i världen. Och de refererar sällan eller aldrig till andra som kanske också känner sig kränkta och med större skäl. Påpekade man det för dem skulle de sannolikt retirera. Men det galna är att kräva empiriska belägg. Det är som om man mött Khemiri med: ”Det är nog bra i och för sig med personliga upplevelser, men har du statistiska bevis för att din upplevelse är representativ? Och kan du bevisa att det du beskriver verkligen ägt rum?” Det är helt enkel inte rimligt att ställa vetenskapliga krav på en personligt hållen artikel. Det blir chronschougheri.
Med jämförelsen med Axpixlat vill Selimovic förmodligen inte säga någonting annat än att det inte finns någon ren erfarenhet. Erfarenheten är alltid beroende av våra tolkningar och vår förförståelse. Vilket är trivialt sant. Men viktigt att ha i minnet. Eftersom det komplicerar.
Sedan är det en mening som Linderborg inte förstår. Det känns nästan som en lättnad att hon på en punkt inte är auktoritär utan bara dum i huvudet. Jag tycker inte Selimovic mening är det ringaste svår att förstå. Så här låter den.
”Men när jag försöker byta kropp med dig, ser jag ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare , islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre, afrikaner, invandrare, arbetarklassen, konstnärer, jag såg elaka själviska människor som bara hade kränkheten gemensam”. Det kommenterar Linderborg med att hon inte får något grepp om vilka grupper som står på den ena eller andra sidan. Jamen, det är väl fullkomligt klart. Å ena sidan allehanda behjärtansvärda grupper och å andra sidan resten som är elak och föraktar de behjärtansvärda och diskriminerade. Kan inte Åsa Linderborg klara så enkla rimlighetstolkningar- som vanliga läsare inte har någon svårighet med- är det en smula kusligt att tänka att hon är kulturchef och skall sitta och bedöma artiklar. Dumhet är inget brott, men det är inte någon helt god egenskap för en chefsperson med de uppgifterna.
Lite allvarligare blir det längre fram i Linderborgs artikel. ”Det är därför jag sörjer att Selimovic artikel stod att läsa i just DN och gavs samma dignitet som Khemiris text. Khemiri borde fått triumfera i ensamt majestät: Det här är vår linje”.
Våra meningsmotståndare åsikter är inte lika mycket värda som våra. Våra åsikter bör stå oemotsagda. Det är inte bara rasister som bör refuseras utan också liberaler som vill nyansera debatten. Jag tror att Åsa Linderborg är en genuint auktoritär människa, det står hon för och det är hon uppenbarligen stolt över. Vår linje är viktigare än den fria debatten. Det är onödigt att några meningsmotståndare kommer till tals. Och när Åsa Linderborg säger sig stå för den hållningen finns inget mer att säga. Därmed är diskussionen slut.
Åsa Linderborg talar senare om det meningslösa i att diskutera med fascister. Ty fascismen är antiintellektuell och antirationell till hela sin attityd. Och hur meningsfullt tror Åsa Linderborg att hennes meningsmotståndare tycker det är att resonera med henne? Genuint antiliberala människor kan man inte påverka.
23 april 13
5 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Esbati, Lena Nyman och kyrkan
Nästa inlägg: Lundensiska vårar
Tillägg beträffande tolkningen av Selimovics famösa formulering »Men när jag försöker byta kropp med dig, ser jag ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare, islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre, afrikaner, invandare, arbetsklassen, konstnärer, jag såg elaka, själviska människor som hade endast kränktheten gemensamt.». Selimovic föreställer sig att han bytt kropp med Khemiri och ser världen — Sverige — genom dennes ögon. Det innebär att han, som han tolkar Khemiris världsbild, bara ser den ena — mörkare — sidan av förhållandena. Det följer att man inte kan tolka Selimovics formulering som du gör, eftersom det skulle vara den tolkning av förhållandena som Selimovic själv, när han så att säga befinner sig i sin egen kropp efter att ha lämnat Khemiris kropp, logiskt sett borde föredra. Selimovics poäng är ju att Khemiri enligt honom är oförmögen att se båda sidor, den mörka och den ljusare sidan av förhållandena. Den logiken, som är Selimovics huvudargument mot Khemiri, måste gälla även — eller snarare speciellt — i den aktuella formuleringen. Förhoppningsvis har jag nu övertygat dig om att man bör föredra min tolkning av formuleringen, dvs. att Selimovic i och med kroppsbytet bara kan se den ena, mörkare, sidan av förhållandena: först ser han "ett land uppdelat i grupper" för att sedan urskilja de olika grupperna: rasister, kvinnoförtryckare etc. Åsa Linderborgs tolkning havererar också på samma sätt, som jag sa, men hon varseblir åtminstone en mångtydighet i Selimovics kategorisering av individer.
Slutligen borde du ha citerat i stället för att referera vad hon säger om fascismen. Då framgår hennes intention med det sagda tydligare. Hon skriver så här: »Huvudargumentet går ut på att vi genom att ”ta debatten” kan övertyga högerextremisterna om att de har fel. Det är ett underbart men ack så naivt upplysningsideal. Fascismen, om vi tar ytterligheten i spektrat, är antiintellektuell och antirationell i hela sin attityd. Den är immun mot vetenskap och fakta.»
När det gäller den mening L säger är "extra snårig" vill du idiotförklara henne. Här är du ute och cyklar. S:s formulering brister i logik och det beror i stort på att den innehåller ett meningsbyggnadsfel. L feltolkar visserligen formuleringen, men det gör även du. Det mest sannolika är att formuleringen ska tolkas så, som om S i stället hade skrivit: »Men när jag försöker byta kropp med dig, ser jag å (på) ena sidan ett land uppdelat i grupper, och å (på) den andra ett Sverige fullt av rasister, […].» Så din svidande kritik av L slår i det här fallet tillbaka på dig själv.
När det gäller L:s kritik av publiceringen i DN osv. är jag i princip överens med dig, dock inte ifråga om din tolkning av passagen, tagen ur sitt sammanhang som den är. Är det legitimt att göra en så höggradigt tendentiös tolkning eller omtolkning? Det står klart att hon inte har de intentioner du tillskriver henne, även om den andra formuleringen (»Khemiri borde fått triumfera i eget majestät: Det här är vår linje.») är mycket olycklig och borde ha strukits. Det kunde ha räckt med den första formuleringen. Sammanhanget ger full klarhet ifråga om innebörden av det som sägs.
Du missförstår L:s retoriska fråga: »Viktigare är: har du några empiriska belägg för att en anorektiker känner sig mer utsatt än en jude som attackeras i Malmö?» S gör en osorterad, bisarr uppräkning av olika grupper av individer, en uppräkning som utan åtskillnad för samman olika typer av handikapp, och påstår att »alla dessa grupper känner sig som den ”mest utsatta, mest missgynnade”». Hur kan S hävda det? På vilka grunder? Det är det L vänder sig mot med sin retoriska fråga, som jag tolkar henne. Det är en annan sak att S:s mästrande ton gentemot K i den aktuella passagen också är ganska obehaglig.
Referensen till Avpixlat i S:s text har många med rätta reagerat mot. L har utan tvekan rätt i sin tolkning. Läs passagen så här: »Det finns miljontals möjliga svar. Vi vet inte vilket är det sanna. Men du väljer att tolka det som rasism. […] Vi väljer och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.» Och det finns inte mycket mer att säga.
Här ska jag försvara Åsa Linderborgs (L) artikel utom på en punkt, varom nedan. Du har bland annat sagt att Jasenko Selimovics (S) artikel var "lysande" och "ögonöppnande". Det är ett omdöme jag har svårt att instämma i. Som jag tidigare sagt är S:s artikel, trots vissa litterära kvaliteter, ett ganska fult försök att bryta udden av Jonas Hassen Khemiris (K) text. Några punkter i L:s artikel, summariskt behandlade. S tar avstånd från Reva i en bisats i sin artikel, påstår du. Den bisatsen eller det stället hittar jag inte. Han skriver: »Missförstå mig inte. Reva står mig upp i halsen. Jag kan knappast skriva vad jag tycker om det.» Är det att ta avstånd? Formuleringen tyder snarare på att han inte är beredd att ta avstånd, vilket han inte heller kan av politiska skäl. Skillnaden i innebörd mellan L:s påstående att K:s artikel handlar om Reva och det faktum att han »redogjorde för sina personliga erfarenheter av rasism med anledning av Reva» kan inte sägas vara enorm, så här skjuter du mer eller mindre över målet.