I morgon är det 30 november, Karl XII:s dödsdag. Vad blir det? 295 år sedan. Jag bortser från att tideräkningen inte är exakt, den har ändrats sedan dess, det är det där vanliga fejket som jag skrev om i en tidigare blogg. Själv minns jag hellre att det är exakt tolv år sedan jag såg Kristianstads revykung, Ingvar Andersson, spela Trollkarlen från Oz i Malmö. Men dock.
Ingen kung är så belastad som Karl XII. Han dyrkas av nazister och skinnskallar. Men det börjar redan kort efter hans död. De krigiska hattarna skriver Sincairsvisan – som hyllar den gamla goda Karl XII:tetiden - och använder den mot det konkurrerande, mer fredliga partiet, mössorna. Och sedan genom hela historien. Runeberg låter Gustaf IV Adolf klä sig i Karl XII:s kläder och det skulle han kanske låtit bli, eftersom han därefter förlorade mot ryssarna. Sådant där är dock avlägsen historia. Men under den oscariska punschpatriotismen var Karl XII en given referens. Och Heidenstam skrev Karolinerna, så Strindberg visste vem han skulle hoppa på, när Heidenstam hyllades för mycket.
Så då frågar man sig, bortsett från all ideologisk användning, för och emot, hur var det egentligen? Till den ändan läser jag en artikel i Populär Historia skriven av en militärhistoriker Gunnar Åselius. Var Karl XII ett militärt geni? Förmodligen inte. Segrarna planerades av generalstaben. Däremot var det säkert stärkande för krigsmoralen att kungen själv var med och slogs. Indelningsverket, som gjorde soldat till ett yrke, fick också att den svenska armén att fungera bra. Det var likadan för ryssarna, framhåller dock Åselius, där soldaterna var närmast livegna. Medsoldaterna var den enda familj man hade, då slåss man bra och solidariskt. Detta tycker jag dock inte är motsägelsefullt, eftersom ryssarna var de enda, som besegrade svenskarna. Svenskarna vann visserligen vid Narva, men då hade ryssarna yrsnö i ögonen.
Men krymper Karl XII:s segrar så krymper också hans nederlag. Det är ingen kung besatt av en fix idé, som han offrar allt för. Varför gick han mot Polen i stället för att utnyttja segern vid Narva mot sin farligaste fiende Ryssland? Man kunde inte komma till Moskva den vägen, man måste ta vägen genom Polen. Vad man möjligen kan undra över är varför han stannade så länge i Polen. Och inte gick mot ryssarna så snart han hann.
Och framför allt framhåller Åselius att ryssarna var så många fler, ett större land och därtill kom Polen/Sachsen och Danmark. Och alla Sveriges tänkbara allierade var upptagna med spanska tronföljdskriget. Det var helt enkel kört från början.
Det har länge sagts att Sveriges stridstaktik var ny och originell. Offensiv, inriktad på närstrid. Men Åselius tvivlar på att den var så ny och originell.
Och sedan finns det väl ett slumpmoment också, föreställer jag mig. Med tanke på att det dog fler i det osunda fältlivet än vid själva fältslagen så är väl det olyckligaste man kan göra att fastna. Och sällan har det fastnats så mycket som i Karl XII:s krig.
Så något geni var han inte. Och inte heller någon envis tjockskalle. Utan en man med normal militär intelligens. Vilket väl gör det synd om alla romantiker, han blir vaken hjälte eller ett offer för sin egen tragiska fastlåsthet.
Däremot är han ju ”vigder vid soldathopen”. Krigarlivet är hans allt, han förblir grabbig hela livet. I det fallet är han ju en tragisk nörd. Som andra tragiska nördar kan identifiera sig med.
29 nov.13