Karin Olsson skriver i Expressen om dokumentären om Lena Nyman (26 sept.). Och beklagar sig över att hon själv tar över Vilgot Sjömans kåta blick. Tänker: Så vacker hon var. Inte var hon särskilt tjock inte. Tvärtom – jättesexig! Medan Börje Ahlstedt med sin ordinära penis lämmar henne utan några starka känslor.
Mig förefaller det som om Karin Olsson inte skulle behöva känna obehag över detta. Vad är det för korrekt reaktion som uteblir? När man ser en naken mycket vacker kvinna ägna sig åt sexuella handlingar skall man alltså bortse från kropp och sex. Och betrakta det sex man ser utan kåthet och endast som ett ideologiskt statement. Det är bra att man visar sex. Alternativt: Det är inte bra att man visar sex. Det tycker jag är orimligt. Vem blir inte förförd av vackra människors sexualitet?
Nu hade det varit onödigt att påpeka att Lena Nyman är vacker om inte en massa mansgrisar hade ifrågasatt det. Och ägnat sig åt en massa kränkande gnäll. Annars hade väl varken Kain Olsson eller någon annan kommit på tanken.
Sedan bör det också påpekas. Nakna karlar må vara mycket mindre laddat och mycket mindre kul – också för kvinnor – men det var vid den här tiden mycket ovanligare.
Jag tänker på de amerikanska damer som lär ha viskat till varandra: ”Såg du hans – alltihopa!”
Och det har kanske en poäng att Lena Nyman var vacker och sexig utan att vara perfekt. Det var tilltalande och uppriktigt. Öppet, realistiskt. Precis det som nyfikenfimerna gjorde anspråk på.
Själv uppfattade jag filmerna som i första hand politiska. En kritik av socialdemokratin från vänster. En uppgörelse med klassamhället. Jag minns att jag tänkte: ”En Godard i urskogen”. Lite tafattare, lite klumpigare, lite mer direkt. Mycket svensk. En postprotestantisk uppriktighet utan smink och försköning. Lena Nyman och Vilgot Sjöman får dela på äran. Att Lena Nyman blev blottställd och utnyttjad kan man diskutera
efter det att man konstaterat detta. Den frågan finns, som bekant, redan på agendan.
27 sept. 21