När Karin Olsson i Expressen skall bemöta Jan Guillous påhopp på Thomas Mattsson går det inte så bra (19 juli). Först får hon använda halva artikeln till något helt annat. Något som inte har med saken att göra. Nämligen att det är farligt med vargar. Men kanske är det nödvändigt för att kunna formulera en slående metafor. Det står nämligen i rubriken att Guillou slirar på sanningen. Påstår Karin Olsson att Guillou ljuger? Nej, exakt säger hon att han säger en sanning ”med lika stor moderation som att vargen är ofarlig för människan”.
Det är väl vackert uttryckt. Han beskylls inte för att ljuga, utan för att säga en sanning med modifikation. Var Expressens nyhet att Jan Guillou varit anställd av KGB en gammal nyhet? Guillou hade kanske antytt något liknande någonstans i sin vidlyftiga skiftställning, men det var absolut inte allmänt känt. Och Guillou talade om det med mycket små bokstäver. Inte alls som den sensation det var.
Och varför ville Jan Guillou tala tyst om det? Om det nu var så att han inte ville agera landsförrädare, som den inpiskade kommunist han är, utan i stället journalistiskt avslöja KGB?
Det är inte lätt att erkänna pinsamheter. Om en ung journalist är så korkad och så bottenlöst naiv att han en gång trodde att han skulle kunna avslöja KGB så talar han rimligen vid mognare journalistiska år ganska tyst om detta. Det är inte dåligt att kunna avslöja IB och kanske fordras det en viss hybris för att ens försöka. Och den gången lyckades det ju. Men ger man sig på KGB eller CIA så har man definitiv förlyft sig. Det är bra att ha stora drömmar kan man säga. Men råkar man i ungdomen svälla så till den grad, blir man vid äldre år tvungen att vemodigt skaka på huvudet.
Men det är klart att Expressens artiklar gjorde skada. När jag söker på nätet för att se vad jag skrev i frågan, när det begav sig, ser jag att åtskilliga gått på det hela. Tror man att en kommunist nödvändigtvis höll på Sovjet kan man ju tro vad som helst. Det som bekräftar ens fördomar har alltid en mycket starkare lockelse än sanningen.
Karin Olsson avslutar med att undra varför inte Jan Guillou reagerar när Martin Kragh av Aftonbladet beskylls för att på liknande sätt vara agent. Ja, fallen verkar lite analoga. Det ser ut som om Karin Olsson kommit en hemsk sanning på spåren. Jan Guillou är inte en opartisk sanningssökare, som utan sneglade på grupplojaliteter och redaktionskamrater och utan futtig taktik, bara kämpar för rätt och vett. Men jag måste säga, jag har hållit på ganska länge som bevakare av svensk debatt. Och jag har hittills aldrig stött på en sådan person.
23 juli 19