Ämnet börjar bli gammalt men Ida Ölmedal i Sydsvenskan (28 nov.) far ändå till Göteborg för att intervjua Horace Engdahl. Det är på alla sätt en bra intervju. Hon ställer centrala frågor. Och på någon punkt är intervjuoffret mer medveten än sin intervjuare.
Nämligen hur genomsyrad av makt all mänsklig kommunikation är. Härskartekniker, en tävlan om att vara bäst. När jag var mycket ung trodde jag att kultursfären var undantaget från detta. Jag har aldrig kommit över min besvikelse.
Och medierna har en fruktansvärd makt. I detta har Horace Engdahl rätt. Liksom att Svenska Akademien är en viktig motmakt. Även om de stora tidningarnas kultursidor är de verkliga makthavarna har Svenska Akademien varit en institution som kunnat erbjuda en viss motvikt.
Det var därför så ödesdigert när Engdahl/ Frostenson- falangen offrade Svenska Akademien för sina egna syften. Sara Danius hade gjort det nödvändiga alexanderhugget som snabbt hade räddat akademien.
Och vad var räddningen? Att Katarina Frostenson omedelbart avgick. Och att man utredde vad som hade hänt på Forum. Då hade ju akademien genast upprättat sitt anseende.
Frostenson borde självmant ha avgått. Även om hon var oskyldig som ett lamm. Något annat var ju vid den tiden inte allmänt känt. De oegentligheter som Kulturprofilen gjort sig skyldig till blev ju delvis möjliga genom att han var gift med en akademiledamot. Den förbindelsen måste kapas. Hade Katarina Frostenson inte vett att inse detta måste hon uteslutas. Ju förr dess hellre. Det har tagit lång tid att upprätta akademiens anseende efter engdahlfalangens sega motstånd.
Nu är det historia. Återstår den havererade Engdahl själv. ”Män och kvinnor är alltför olika för att de ska eftersträva att likna varandra”, säger han. Det är ren metafysik. Det är precis det de bör göra. ”Den feminism jag dittills levt med var ändå intresserad av männen på något vis, på ett rörande vis. De ville göra männen bättre. Det var en kamratlighet i den”, säger Engdahl. Problemet var väl kvinnochauvinismen. Männen skulle bli alltmer lika kvinnan, kvinnan var redan fulländad. Självkritik, eller kritik av de mönster som präglat en, var enbart destruktiv. Varför inte i stället inse att även kvinnan har en lång och svår väg till mänsklighet?
Ida Ölmedal tar upp frågan om vilket ansvar Horace Engdahl har för kvinnorna som utsatts för kulturprofilen. Och han svarar att han inte förstår hur han kan ha något ansvar. När Ida Ölmedal frågar om han har ett stort inflytande i offentligheten säger han inte känner det så.
Det är alldeles riktigt att det inte går att bedöma vilket inflytande man har. Det är inte heller så viktigt. Något inflytande har var och en som skriver. Därför är ansvaret för det man skriver alltid absolut. Försvarar man övergrepp eller förnekar det som uppenbart har ägt rum så har man skuld.
Han säger att man i sexuallivet inte kan luta sig på allmänna regler. Utan att det ibland kan leda till att det går snett. Men all moral består av allmänna regler. Och utan dem har man ingen ledstjärna.
Kan det leda till tvång? Frågar Ida Ölmedal apropå att det kan gå snett. ”Tvång är ett mycket tänjbart begrepp”, svarar Horace Engdahl. Det är knappast att vara rak att komma med en så enkel bortförklaring. Vad tvång är, är ju klart nog.
Du kunde ha varit mer öppen för att du inte vet vad som hänt, envisas Ida Ölmedal. På detta ger Engdahl ett goddagyxskafts svar. Det hade kunnat stimulera angiveri, säger han gåtfullt. Vad är tanken här? Att alltför många skulle vilja berätta vad som hänt om han själv bekänner att han inte säkert vet? Och på så sätt skulle alltför många stå där med skammen.
1 dec. 21