Sydsvenskans kuturchef Ida Ölmedahl kritiserar Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner för att han svassar för makten (14 dec.). Han lierar sig med den makt han borde utsätta för en oberoende granskning. Vad är hans försvar för akademiens beslut att tilldela Peter Handke nobelpriset värt? När han nästa dag visar sig på nobelfesten tillsammans med en medlem av nobelkommittén, Mikaela Blomqvist. Han lierar sig med makten i stället för med pressens uppdrag att utsätta makten för en oberoende granskning.
Jaha. Men det här med makten och vänskapskorruptionen är nog mer komplicerat än så. Kulturjournalister är inte bara granskande och har sin makt av att vara granskande. Enbart i sold hos det fria ordet. Utan varje kultursida har sin linje, sina åsikter, sin agenda. Skulle vi bara försvara det fria ordet, skulle vi reduceras till en insändarsida, brukar man säga på tidningsredaktionerna. Och det finns en utbredd kollegialitet mellan tidningsredaktionerna. Vilket bland annat visar sig i att man visserligen någon gång kan kritisera sina kollegor på andra tidningar men vägrar att lämna plats till oberoende röster för denna kritik. Det skulle kunna skapa ett farlig prejudikat, nämligen. Våra kritiker skall förkomma i vår egen tidning så att vi kan ha både försvarsrollen och domarrollen. Vi bestämmer vad som får komma på tryck och hur länge debatten skall pågå och vem som får sista ordet. Skedde det på en annan arena hade vi inte samma kontroll. Därför avvisar vi all utomstående kritik av våra kollegor. Våra läsare känner ju inte till vad som står i konkurrenttidningen. Men detta argument gäller plötsligt inte när det är vi själva som någon enstaka gång kritiserar en annan tidning.
Men vad har detta med Svenska Akademien att göra. Jo, akademien är en motvikt mot den publicistiska makten. Nå, då kan det stolte presspersonen säga: Vårt uppdrag är att kritisera alla andra makthavare. Att det ligger i saken natur att vi inte kan granska vår egen makt, kan vi inte göra mycket åt. Har alltså Björn Werner svikit på den punkten? Representerar han Göteborgs – Posten eller Svenska Akademien?
Kanske representerar han en kultursida som försvarar akademien. Vi lever i ett land där man fritt kan hoppa från den ena kultursidan till den andra. Och som kulturskribent kan man bli invald i Svenska Akademien eller åtminstone i nobelkommittén. Kanske borde Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist ha hoppat av från sina tidningar när de blev invalda i nobelkommittén? Men jag har inte hört det förslaget framföras. Om nu Mikaela Blomqvist har stöd av sin kulturchef är det kanske inget problem. Om man nu inte kräver av Björn Werner att han borde sparkat henne. Konstigare blir det ju för DN. Här ges alltså Rebecka Kärde mandat att skriva mot det som är sidans linje. Borde hon i stället sparkats?
Ni märker att det är svårt. Är det inte bättre att argumentera i sak. Den svenska vänskapskorruptionen är som den är. Och alltför omfattande för att göra något åt.
16 dec.19