Det är höst. Jag tillbringar en dag på sjukhus. Mitt ena ben svullnar gåtfullt upp och man vill undersöka om det är en propp. Det är det inte. Jag vet ingenting om anatomi men lekte - som det barn jag är - att jag hade ”vatten i knäna” och att det nu läckt ut lite vatten i benet. Jag har nämligen en längre tid haft träningsvärksliknande besvär som jag lokaliserat till mina knän. Det visar sig också vara sanningen. Det är mycket tillfredställande att vetenskapen kommit så långt att den kan bekräfta mina barnsliga fantasier. Jag anar inte om de knölar i knävecken synbarligen innehållande vatten är detsamma som vi på 50-talet kallade vatten i knäna. Men det vore signifikant om jag drabbats av en 50-talsåkomma. Nostalgin kan slå till på många sätt.
”Och hösten faller ständigt och teet är alltid kallt” heter det i en s.k. q-vers i Lundagård 1977. Den beskriver stämningen i mina 70-talsartiklar. Men nyligen läste jag hos Agnes von Krusenstjerna, ”Den blå rullgardinen”, om en höstförälskelse som gjorde hösten till vår. Och det får mig att tänka på den oktober när jag träffade Christina. Det blev en alltigenom annorlunda höst.
Och jag har också läst en synnerligen roande bok om när filosofen Ludvig Wittgenstein hotade filosofen Karl Popper med en eldgaffel (David J. Edmonds och John A. Eidinow: Wittgenstein och Popper). Det är en stålhård filosofisk konfrontation mellan två egensinniga, geniala och auktoritära filosofer. Men Karl Popper är där med hela sin själ, ingenting är viktigare för honom än att göra upp med Wittgenstein. Men Wittgenstein är mindre fixerad. Han tänker på en ung man och undrar om hans känslor är besvarade. Det där känner jag också igen från mitt liv om man bortser från det irrelevanta förhållandet
att jag råkar vara heterosexuell. Hur jag hela tiden gick och tänkte på mina förälskelser medan debatterna rasade runt omkring mig, de laddade åren kring 68. Jag förnekar inte de stora filosofiska frågornas vikt men jag upplever starkt att striden blir ett självändamål. Frågorna är kanske stora, men striden, polemos, är inte så stor.
Man kan tycka att det inte är stor mening att skriva en hel bok om en filosofisk diskussion en oktoberdag i Cambridge. Om den ene filosofen då verkligen hotade den andre med en eldgaffel. I Lund hade saken varit snabbt avgjord. Naturligtvis gjorde han det. Han höll ju eldgaffeln i handen och viftade med den. Då är det verkligen att fördärva en god historia att påstå något annat än att det förelåg ett hot. De som grälat om saken saknar lundensisk distans. Popper kan anklagas för att han troligtvis inte skämtade när han som moralisk princip anförde att man aldrig bör hota en gästföreläsare med eldgaffel. Och Wittgenstein och hans anhängare för att de inte valde att tolka det som ett skämt.
Men annars är det en lysande bok som ger två ingående och nyanserade porträtt av två framstående filosofer. Och miljön i Cambridge tecknas också med ett flertal porträtt av då verksamma filosofer. Och så de båda filosofernas gemensamma bakgrund i sekelskiftes Wien. Än en gång belyses denna rika och högintressanta kulturmijö. Och så de logiska positivisterna, som byggde på en delvis missförstådd Wittgenstein och som hade besvär med en kritisk Popper. Och så naziregimens ödesdigra betydelse för judiska intellektuella. Wittgensteins trängda familj.
De logiska positivisternas ledare Moritz Schlick blev mördad av en svartsjuk doktorand, eftersom den studentska mördaren älskade, svärmade för professorn. Jag har alltid trott att det var nazisterna som låg bakom och att Moritz Schlick var jude. Men så var det inte. Nazisterna nöjde sig med att jubla i insändarspalterna över hans död, ty var Schlick inte jude så företrädde han en judisk filosofi. Ibland vägde mentaliteten tyngre än biologin. Att vara logisk och förnuftig kunde ju inte vara riktigt tyskt, enligt nazisternas definition.
25 okt.13