Sanna Samuelsson har en djupt osympatisk artikel i Göteborgs – Posten (15 mars). Hon är nämligen avundsjuk på kulturpersonligheter som har kulturellt kända föräldrar. Avundsjuka är en förfärlig åkomma som speciellt inom kulturvärlden omfattas med stor tolerans. Ingen blir diskrediterad av att sitta i TV och fnittra att man är hemskt avis. Nå, det är en pipa snus att jag är mindre tolerant i det avseendet. Det är värre att kändisbarnen inom kulturlivet inte är så många att det förtjänar att kallas ett problem. Och att det kanske inte är en så stor fördel att ha en känd förälder. Man blir ju då också jämförd med sina föräldrar. Idealet är kanske att de är lite halvkända, en smula halvstora kulturpersonligheter, så man slipper starta från scratch men som ändå inte omöjliga att överträffa.
Nej, det finns ett annat mycket större problem med svensk kulturliv. ”Jag som är uppväxt på en liten mjölkgård utanför Linköping, kan glädjas åt att själv har skapat mina kulturella och professionella nätverk”, skriver Sanna Samuelsson. Där har vi problemet. Ty det är förstås alla dessa nätverk som är problemet. Nepotism och kompisgäng i stället för objektiv kvalitetsbedömning. Ingen borde vara stolt över att förlita sig på nätverk.
Och det är en rätt vämjelig historia hur Sanna Samuelsson försöker anpassa sig i Stockholms kulturvärld. Det kan säkert vara svårt om man är en katt bland hermelinerna. Men det är alltså något som man inte bör anpassa sig till.
Det är en stor förmån att kunna verka utanför stockholmsområdet. Genom att t.ex. skriva i Göteborgs – Posten eller Sydsvenskan. Malmö och Göteborg har naturligtvis också sina gäng och hierarkier. Men det är lättare att fördra en grönköpingsanda som inte gör anspråk på att vara rikstäckande.
Men hur överlever man, hur får man alls komma till tals, om man inte anpassar sig? Själv har jag haft tur, jag inser det. Blev omhändertagen av Willy Josefsson och Lena Brundenius på Obs som lät min motröst få finnas. Bakgrunden var min långa och knaggliga väg, 13 år, genom studentpressen.
Däremot är det riktig att bakgrund i en civiliserad borgerlighet, som i och för sig är på utdöende, är en stor och oförtjänt fördel. Där böcker finns, där det diskuteras, där man gläds åt formuleringar. Och det är inte så dumt, ”att man lärt sig allt man vet vid ett fin universitet”, för att citera Radio Mosebacke. Kanhända förvärvar man sig insikten att man inte behöver vara en David Lagercrantz eller Alexander Schulman. Att det kanske inte ens är eftersträvansvärt att vara det.
18 mars 21