Ohlsson och Bulletin
DN:s stort uppslagna artikel idag av Bengt Ohlsson om varför han aldrig engagerade sig i Bulletin (30 mars) torde väcka mycket intresse. Det ter sig knappast gåtfullt att han blev en smula misstänksam till projektet. Här fanns stora pengar och varför satsades dem? Ägarna måste ha haft ett starkt åsiktsmässigt engagemang, starka åsikter, som man ville skulle komma till tals. Och kanske därav en alltför optimistisk övertygelse om att projektet skulle lyckas ekonomiskt. Medan alla utomstående vet att alla sådana satsningar är vanskliga.
Det också lätt att se varför ägarna blev så förvånade över den interna oppositionen. Här har man samlat alla skribenter, som fått en att jubla, och så opponerar de sig. Man räknade inte med att skribenter som verkat så länge i etablerad press fortfarande bar på en massa formella fördomar. Som att ägarna inte fritt kan yttra sig i sin egen tidning, som att anställda skall kunna ta sig ton.
Men Bengt Ohlsson tycks delvis ha haft andra problem. Som vanligt har hans artikel ett egocentriskt perspektiv. Och det är hans hållning till kulturfamiljen, kulturkotteriet, som dominerar artikeln. Eller i det här fallet kulturfamiljerna. Vilka av polarna har rätt? Vad är den smarta positionen här?
Och Bengt Ohlsson är naturligtvis intressant. Jag får ett starkt intryck av en av tankeförvirring åstadkommen djup ambivalens.
Eller om det är tvärtom, att den känslomässiga ambivalensen gör det svårt att tänka klart.
Så här skriver han om SD:s motståndare. ”Men om deras motståndares enda sammanhållande kitt är att de tycker illa om SD och allt de står för tvingas de till absurda ställningstaganden och positioneringar, bara för att de till varje pris vill undvika att hamna på samma sida som SD.”
Det är naturligtvis riktigt att när man undersöker verkligheten, så skall man bortse från SD. Utan bara titta på hur det egentligen är. Vi delar inte SD främlingsfientlighet men invandringen kan skapa praktiska problem. Jag tror inte det var SD- motstånd som gjorde att man hade svårt att se dem. Och när man sett dem så är det kanske beklagligt om SD framstår som segrare. Men inte heller det skall man bry sig om. Det vore värre om man på grund av SD – avsky skulle framhärda i sin blindhet.
Men i grunden, Bengt Ohlsson. Det finns motsättningar mellan de demokratiska partierna. Men den stora motsättningen, den helt överskuggande motsättningen, är mot partier och människor som inte accepterar demokratin. Som har andra grundvärderingar. Svårare än så är det inte.
Därför är det sammanhållande kitt som motstånd mot SD innebär full naturligt och det enda anständiga. Att bekämpa demokratins motståndare är viktigare än alla inomdemokratiska motsättningar. Man kan inte som Bengt Ohlsson gör margfaldiga gånger uttala sin avsky för SD och sedan resonera som om de inte var något radikalt annorlunda.
” Jo, jag avskyr Sverigedemokraterna. Problemet är att jag också har hjärtligt svårt för alla fantasilösa och platta fördömanden”. Skriver Bengt Ohlsson. Han önskar sig alltså fantasifulla och djupa fördömanden. Men kräver frågan om SD någon djupare analys? Vilken analys är det Bengt Ohlsson önskar? Det är väl så i alla frågor att en del debattörer nöjer sig med att värdera. Med stark känslomässig kraft värdera. Medan andra försöker resonera. Det har inte saknats förslag om varför människor stöder SD.
Ta del av den diskussionen och strunta i de som bara värderar och vill ge uttryck för sina känslor. Eller markera sin grupptillhörighet.
Men kanske är det inte det som Bengt Ohlsson är ute efter. Kanske vill han att man ser mer nyanserat på mobbarna? Precis som alla de nyanserade ställningstaganden till nationalsocialismen som förekom i Sverige under Tredje rikets tid.
Det är bra att vara nyanserad. Men när situationen för en gångs skull är ovanligt klar behöver man inte slösa tankekraft på detta. Värre är väl att man tenderar att ursäkta det som inte kan ursäktas.
30 mars 21
2 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Palmqvist från landet
Nästa inlägg: Ibsens Når vi döde vågner
Har Bengt Ohlssons anekdotiska, starkt självbespeglande artikel, hans redogörelse för sina privata skäl för att avstå från att skriva i Bulletin, verkligen så stort allmänintresse att artikeln ansågs vara värd att publiceras? Kan det ha spelat in att Björn Wiman framställs i starkt positiv dager i texten: en öppen person som “välkomnar texter med åsikter som går tvärs emot hans egna” och i det här fallet anser att det nästan vore en fördel om han skrev i Bulletin, “eftersom det visar att det är högt i tak hos oss”? Det är en extremt ambivalent attityd Bengt Ohlsson uppvisar i sin artikel och argumenteringen för eller emot ett beslut om att börja skriva i Bulletin domineras av höggradig tankeförvirring, som du mycket riktigt påpekar. När så det beslut han själv inte lyckas fatta, fattas åt honom genom att Paulina Neuding lämnar Bulletin och erbjudandet att skriva för Bulletin därmed faller, lämnar detta också Bengt Ohlsson i ett tillstånd av ovisshet och ignorans. Han vet inte och kommer aldrig att få veta om “det [hade] varit en befriande motståndshandling mot alla no go-zoner och skolgårdsklungor att börja skriva för Bulletin”. Är en sådan självbekännelse verkligen intressant — utom som någon sorts självbiografisk anteckning i ett annat sammanhang? Det har ju mycket litet med debatten om Bulletin att göra. Det hindrar inte att man kan analysera en del av det han skriver i artikeln.
Dag Wiberg
Tack för din kommentar där du på ett utmärkt sätt går vidare i min kritik av Bengt Ohlsson. Det är ganska roligt tycker jag att ta del av denna sköna själs bekännelser. Den som är intresserad av Bengt Ohlsson tycker också att artikeln är intressant. I vårt kulturliv är till och med dissidenterna koketta.
Lars Westerberg