Debatten engagerar mig tydligen fortfarande. Lite för mycket, tycker jag. Jag märker också tydliga spår av ressentiment från mitt liv i offentligheten.
Ty vad är egentligen viktigt? Vart vill man nå och vad vill man uppnå? Jag tror att min våldsamma förtrytelse över maktmissbruk hos publicistiska makthavare i kultursvängen berodde på en alltför optimistisk förförståelse. Det var ju så roligt att läsa kultursidor. Världslitteraturen i all ära, men här fanns ju det dagliga personliga tilltalet. Karl Vennberg satt i klarakvarteren och tänkte över samtiden. I DN skrevs stora artiklar som förändrade samtalet. Samma dag, när man träffade likasinnade på studentcafét Athen i Lund, kunde man säga: ”Såg ni dagens artikel i DN?” Också i Malmö tänkte man, i någon mån. Över kultursidan föll visserligen skuggan av Jean Braconnier tung och trög och på ledarplats skrev Olof Wahlgren tidningshistoriens kostbaraste pekoral. Men Sven-Eric Liedman var en vital röst och han har sedan dess bara blivit bättre och bättre.
Beträffande politiker och politrukernas lakejer på ledarplats fanns inget att hoppas på. Men på kultursidorna fanns de fristående intellekten och de känsligaste samvetena. Man var inte alltid överens med dem, men de förde en viktig diskussion. Och man tvivlade aldrig på deras heder och uppriktighet.
Och så kom man själv med i svängen. Och fann att det var makten som gällde, ingenting annat och precis som det är i alla andra mänskliga sammanhang. Sören Halldén, framliden professor i teoretisk filosofi, som skrev den lysande boken Humbugslandet, uppfattade kulturskribenterna som närmast sinnessjuka. Det var att ta i. De var bara alltför vanliga i sin småsinthet, avundsjuka, självhävdelse och tarvlighet. Men säkert är att det osäkra i deras ställning- vad är egentligen en bra kulturartikel?- gjorde rösterna ännu gällare och självhävdelsen stegrad. Jag menar att i all litterär bedömning kommer ett mått av subjektiv värdering in. Därför måste en framstånde kulturskribent alltid leva med misstanken att hen är överskattad. Och en kulturredaktion med misstanken att dess kompetens vilar på lösan sand.
Det var en stor upptäckt för mig, men är det så intressant för andra? Det är väl en betydande risk att den förnuftige läsaren utbrister: ”Du har säkert rätt, lille Westerberg. Utan att ha det minsta kännedom om saken är det väl klokt att utgå från att makt alltid korrumperar. Varför skulle kulturmänniskor vara bättre än andra? Det är så klart samma mobbning och samma hackordning, samma hyckleri och samma ljugande, som överallt annars.
Under min tid i offentligheten visade jag mig först passa dåligt i Expressen. Sedan försökte jag med Sydsvenskans kultursida under Nils Gunnar Nilsson och GT i Göteborg. På den senare stället skrev jag bara två eller tre artiklar, men blev refuserad när jag försökte berömma Kurt Olsson. Han var ännu inte alls känd, utan förekom i lokalradion i ett program som hette ”Helt frankt med Kurt”. Frank Gunnarsson var en ruskig radikal, som stod i ständig konflikt med Hjörne-pressen. Därför kunde min artikel inte publiceras. I vredesmod lämnade jag tidningen. Nu i efterhand kan jag tycka att det har lite Kurt Olsson-kvaliteter att falla på Kurt Olsson. ”Det fria ordet hotat, frilans fick inte berömma Kurt Olsson!”
Tåligast var Obs, kulturkvarten. Där kunde jag förekomma ibland. Och när jag blev far, började jag att stillsamt och regelbundet bevaka tidskrifter.
Men jag fick min chans. Programmet kom på att man skulle göra en kulturkrönika varje vecka. Man valde namnet ”kulturkvasten”. Det var egentligen ett lån från en teaterföreställning i Göteborg av Kent Andersson och Bengt Bratt. Men det var väl oemotståndligt med tanke på att programmet fortfarande kallades kulturkvarten. Varje debattör skulle fungera i tre veckor, sedan skulle en annan debattör ta över. Jag hade förmånen att få börja.
Men efter tre veckor hade man inte en tanke på att byta ut mig. Jag kom att hålla på i fem år. Det var en utmärkt position och jag häcklade hårt ett korrumperat kulturliv. I synnerhet var det förmånligt när programmet gick på fredagskvällen och sedan i repris på måndag eftermiddag. Då kunde ryktet sprida sig över veckoslutet. Och den påhoppade kunde höra reprisen. Detta var 80-talets sista år och 90-talets första.
Med viss självkritik ser jag tillbaka på denna tid. En fråga man inte riktigt kan lösa är hur mycket hänsyn man skall ta till maktpositioner. Principen att uteslutande slå uppåt. Jag följde inte den principen. Jag tycker det är arrogant att anse någon så obetydlig att man inte kan argumentera mot henom. Min kärlek till landsortspressen gjorde att jag tyckte att alla måste med i debatten. Det är inte din ställning, utan dina argument, som är väsentliga. Att jag inte tog makthänsyn, gjorde att många menade att jag slog neråt. Vilket jag alltså kom att göra ibland. Dessutom råkade jag nog ofta ut för Palme-Fälldin-effekten. Man tyckte synd om den jag angrep. Det var för skoningslöst.
Och dessutom läste jag denna tid mycket Strindberg, Palmaer och Lidforss. Polemiska föregångare, alltså, och jag tycker att den satirisk-polemiska genren är mycket ouppmärksammad, jämfört med romankonst och poesi. Men jag tror polemik lämpar sig ytterst dåligt för l' art pour l' art-tänkande. Det är viktigt att undvika att bli låtsaspolemiker, att undvika att orden blir skarpare än vad känsla och övertygelse kräver. Där känner jag att jag ibland brast.
Jag ville ge dig dessa uppgifter om mig, käre läsare, för att du lättare skall kunna förhålla dig kritisk. Detta är alltså min förhistoria.
25 april 13