Det är dags att följa upp med några smärre funderingar med anknytning till vad jag sagt förut. Jämför inte IS med Anders Behring Beivik, skriver t.ex. Elisabeth Sandlund i Dagen (24 feb.) Det är ju precis vad jag brukar göra. Jag hävdar nämligen att frågan om ensam galning eller iskallt ideologisk fanatiker – representant för en stor grupp- bara för vilse. Det finns inga ensamma galningar. Alla är påverkade av samhällsklimatet och av hetsande meningsfränder, Breivik inte minst. Och det finns alltid en individualpsykologisk bakgrund till att någon blir gärningsman. Iskall fanatiker brukar man tala om. Men endast socialt och psykologiskt störda blir gärningsmän. Det är inte allom givet att bli omänniska. Det är ju välbekant vilket stöd Breivik hämtade från andra näthatare, hur hans galenskap korresponderade med och fick näring av deras. Och det är inte vilken muslim som helst som låter sig enrolleras av IS.
Vad är skillnaden? Att Breikviks bakblåsare var en samling skandinaviska knäppskallar. Medan IS har ett betydande nätverk finansierat av skurkstater.
En annan skillnad är förstås att inga kristna behöver känna något ansvar för Breivik. Att man gillar visst kristen, medeltida, våldsutövning gör ingen till kristen i någon rimlig mening. Däremot har naturligtvis islamofoba hetsare ett enormt ansvar. Till och med hårda kritiker av Islam, som aldrig gått över gränsen, kunde nog uppleva en mer eller mindre befogad olust. Att alltid se både det ideologiska och det psykopatologiska mönstret ger en viss insikt.
Men jag minns att jag roades av att en psykolog som skrev att den som var galen på egen hand var galen. Medan den som anslöt sig till en grupps galenskap måste betraktas som frisk. Den som anpassar sig och inte avviker är nämligen alltid frisk. Hen är ingen galning, hen är en frisk människa med demoniska åsikter. Man får inte riktigt förtroende för en vetenskap som har en sådan begreppsbildning.
Damen med väskan som skulle stått staty i Växjö har också diskuterats flitigt. Det är naturligtvis inte bra att glorifiera våld, när det finns en våldsvänster som mer än gärna går till angrepp mot sina nazistiska motståndare. Enligt tanken: fascismen kan endast bekämpas med fascistiska metoder. Å andra sidan har bilden börjat leva sitt eget liv. Endast ur dokumentär synpunkt är det viktigt i vilket sammanhang bilden togs, vem gärningskvinnan var etc. Vad den kommit att stå som en symbol för är en kvinna som med sin handväska ger sig på en nazist. Nazisten slåss visserligen inte den här gången men utstrålar hot och våld. Då är det en liten tant som ger sig på honom med en handväska. Det blir en bild av David och Goliat. Marcus Svensson i Smålands Posten skriver om ”gatans patrask och gengångare från Stalintiden”. (21 feb.). ”Huliganer och träskfolk” som Svenska Dagbladet skrev om studentvänstern 1968. Det är roligt att se att högern retorik är sig lik. Det är lätt hänt att man tar i för mycket.
26 feb.