Så läser jag om Walter Ljungquists Nycklar till okänt rum. Det var den fösta roman jag läste av Walter Ljungquist och den har stannat i mitt minne som ett mästerverk. Och det var länge det enda jag läst av Walter Ljungquist. Den som följt min blogg vet att jag sedan läst nitton av hans tjugoen böcker och att det stärkt min uppfattning att han är en mycket stor svensk författare. Inte bara udda och bortglömd utan i klass med de allra största. Detta sagt under fullt medvetande om det subjektiva i all litteraturbedömning. Mest liknar han Eyvind Johnson. Den universella känsla av sorg, som Johnsons bästa böcker, främst Hans Nådes tid, framkallar, når Ljungquist inte upp till. Men han är på andra punkter överlägsen Johnson. Det finns en intimare psykologi hos Ljungquist. Båda författarna har sina svagare böcker. Men jag anser Eyvind Johnson vara den störste svenske nobelpristagaren och absolut en klassiker. Inte alla nobelpristagare är det. Nå, på den nivån behövs det inga jämförelser. Men desto mer skriande blir undervärderingen av Ljungquist.
Men jag har alltså mött fler imponerande mästerverk hos Walter Ljungquist, sedan jag först läste honom. Hur står sig mitt första intryck av författarskapet, hur bra är Nycklar till okänt rum i förhållande till annat han skrivit? Jag hänvisar till min blogg 19 juli 2018 där jag tar upp hans sex sena böcker. De når mycket djupare och längre än Nycklar till okänt rum. Nycklar till okänt rum är en enklare roman, men spännande och tillgänglig.
Man har påstått att det har en närmast deckarbetonad intrig. Och det stämmer i så måtto att det är en gåta som skall lösas.
Det är alltså en roman om minnesförlust. Jagpersonen befinner sig på en gata i Stockholm och är nära att bli påkörd av en spårvagn. Men en behjärtad kvinna rycker tag i honom och drar honom i säkerhet. Och han har helt tappat minnen. Han vet inte ens vad han heter. I fickan hittar han tre nycklar och i plånboken lite pengar. Kostymen tycks vara köpt i Köpenhamn. Han vandrar planlöst omkring och längtar efter kvinnan som räddat honom för att ha något fäste i världen. Och hon dyker också upp på nytt och känner väl att hon bör ta hand om den förvirrade mannen. Hon tar med honom hem och de blir förälskade. Den förälskelsen är ju början på det nya livet. Ty det förflutna är utraderat.
Men så kommer några fragment tillbaka. Medan han bor hos kvinnan ber en person, som han inte känner igen, honom att hälsa till Pax. Och i drömmen kommer ett ortnamn tillbaka. Och ett namn på en kvinna. Och då ger sig jagpersonen av på natten för att söka sitt förflutna. Men kvinnan som han älskar följer honom i spåren.
Och sedan berättar jagpersonen och kvinnan växelvis i sökandet efter hans förflutna. Når i olika ordning platser där han bott och upplevt saker. Vad heter han egentligen? Vem är Pax? Vart går nycklarna? Så småningom faller bitarna på plats.
Det är som sagt spännande. Kanske brister Ljungquist i realism här. Kan det gå till så, vid en minnesförlust? Och varför lämnar han den han just börjat älska? Kanske styr intrigen psykologin. Minnet kan inte återvända förrän allt i gåtan är löst. Det blir mer spännande om man får följa två personer som forskar var för sig. Men det är en lättläst och tydlig bok. Ljungquist markerar alltid vem det är som berättar, handlingen är lätt att följa. Kanske är det en bra bok att börja med.
Det man tidigt upptäcker hos Walter Ljungquist är att han är sommarstämningarnas skildrare framför alla andra. Naturen finns alltid med och förstärker stämningarna. Jag minns ett kåseri jag skrev i GT, kvällstidningen i Göteborg, där jag skildrade en tågresa mellan Alingsås och Göteborg. Och hur jag då tänkte på Walter Ljungquist. Hans landskap är vanligen norra Småland, upp mot östgötagränsen. Så det var inte geografin utan sommarens ljuvlighet som fick mig att associera till honom.
28 jan. 21