Bland tidens stora paradoxer är vanereligiositetens återkomst den mest förbluffande. Hur kan något vara vant och utnött när det är alldeles nytt? Det ter sig som en orimlighet.
Men det är inte alls konstigt. Människor förblev religiösa mest av gammal vana medan andra drabbades av kristendomens radikalitet. Ty man kommer nog inte ifrån att kristendomen – i någon mening – är radikal. För den gamla syndakatalogens anhängare var den radikal så till vida att den ställde stränga krav. Livet var nitisk pliktuppfyllelse, kravet på renhet och perfektion var utan appell. Andra såg bortom lagens bokstav och fann en annan radikalitet. Det radikala kravet på medmänsklighet, på utgivande kärlek. Förmågan till uppoffring, Imitatio Christi. Han som gav sitt liv.
Men så fanns det människor som inte var så brinnande. Som tyckte om traditioner och gick i kyrkan på julottan och förste advent. Det var mest en gammal vana och därför kallades de vanekristna. Varför var de egentligen kristna? Kristendomen var ju inget som påverkade dem på djupet. I stämningsfulla ögonblick kunde de känna att de nog borde ta det här på något större och mer genomgripande allvar. Men nej, det räckte ju med detta.
Ni ser vilken bild som tecknas. Man är kristen därför att man är konservativ. Också konservatismen var vid den tiden lite trött och långsamt borttynande. Det var i den ekonomiska politiken man skulle bekämpa de förhatliga sossarna. Och då fanns bara liberalismen att gripa till.
Men nu ser vi en konservativ renässans. Man försöker blåsa liv i en svärmisk nationalism.
Och skall man blåsa liv i traditioner så är det ju uppenbart att en viktig del av det svenska är de kristna traditionerna. Men det kräver nog en viss försiktighet att bli nyreligiös. Hur upptäcker man kristendomen utan att se den? Kristendomens radikalitet kan glömmas bort om man gör den till en sövande vana. Men hur kan man mörka det om man återuppväcker kristendomen på nytt i en sekulariserad värld. Hur pacificerar man den till blott en del av en konservativ världsbild?
17 april 19