Envetenheten hos populismens försvarare är uppenbar. De är egentligen inte så många men jag läser dem med uppmärksamhet. Deras argument är alltid desamma. Historien upprepar sig aldrig, att jämföra med 30-talet ger en förenklad bild, och vittnar om brist på nyanser.
Och sedan uttrycker man sin sympati för de trängda fattiga vita, människor på marginalen, i en efterbliven landsbygd, som väljer den till hjälte som utmanar eliterna. Argumenten kan gälla de svenska populisterna såväl som Trumps väljare.
Ja? Jag skulle bra gärna vilja veta varför inte samma försvar kan tillämpas på 30-talets nazisympatisörer. Det var ju också folkets uppror mot eliterna. Varför bör man se med förståelse på högerpopulismen idag, när man tar avstånd från högerpopulismen då? Det är generellt sant att historien aldrig upprepar sig exakt, att inga historiska situationer är exakt identiska och att man därför generellt skall vara försiktig med historiska paralleller. Men detta påpekande blir verkligt effektivt först när man konkretiserar. Varför är världen så annorlunda att den gör alla historiska paralleller meningslösa? Hade weimartidens plågade tyskar mindre skäl till missnöje? Och visst finns det utvisningar till livsfarliga länder, som det vore lika optimistiskt att lita på som att lita på att det går bra för judar, som nekas en frizon och sänds tillbaka till Nazityskland.
Och argumentet för flyktingstoppet är att vi måste värna vårt. Då som nu. Hade Sverige bättre råd på 30-talet, är det det som är skillnaden? Talar man om stängda hjärtan utan rasism, så är det sant idag, men var lögn då, kan man hävda. Och det är sant att rasismen var råare hos extremisterna och mycket mera allmänt omfattad än idag.
Men det gemensamma för människor som stöder högerpopulismen är inte den sociala situationen. Det gemensamma är främlingsfientligheten. Och den är klassöverskridande. Det gällde nazisympatisörerna då och det gäller högerpopulisterna nu. Det är sant att det finns en misstro mot eliterna, etablissemanget, men där är det svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget. Man tycker extra illa om eliterna för deras positiva inställning till främlingarna och extra illa om främlingarna för att de omhuldas av eliterna. Är politikerföraktet större än invandrarhatet?
Så man läser och suckar. Charlotte Levy i Nya Wärmlandstidningen (18 feb.) önskar tillbaka postmodernismen. Det var fel när lättkränkta människor hävdade en subjektiv sanning. Men nu när vissa högerpopulister börjar tala om alternativa fakta, förstår Levy poängen med postmodernismen. Men det som var sant då, är sant nu. Man kan faktiskt skilja på sant och falskt. Däremot kan det ju alltid diskuteras vilka fakta som skall anses relevanta. Någon absolut sanning finns inte här, men man kan ge mer eller mindre starka skäl för vad som är rimligt. Och hur människor värderar är naturligtvis subjektivt.
En ledarskribent i Göteborgs – Posten framhåller att om Sverige inte var så onödigt upplyst skulle det inte tjäna så bra som avskräckande exempel för Trumps populistiska väljare. (Anna von Bayern 16 feb.). Antipopulismen tjänar på det sättet populismen, är väl tanken. Här häpnar man inte över värderingarna utan över hur korkat man får resonera på en svensk ledarsida.
Och Fredrik Haage får en helsida i Smålandsposten (18 feb.) för ett hårt angrepp på liberalismen. Det drabbar med förödande kraft också liberalerna inom moderaterna. Det kommer inte att bli lätt att göra Moderaterna till ett rent konservativt parti, att utrota liberalismen inom partiet och återinsätta en auktoritär patriotism. Men det kan ju hända att högerns intelligentia utvandrar till andra partier. Resten kan väl bli ett stödparti till Sverigedemokraterna. Haage för ett språk som får en att undra över hans eget avstånd till högerpopulismen. Ett stilprov: ”Någon talade om det lyckliga äktenskapet mellan den klassiska arbetarvänstern och den moderna kulturradikala vänstern. Snarare har relationen varit av skräckfilmskaraktär: en politisk korrekt vänster som hållit arbetarna inlåsta i källaren och leende fortsatt att språkas vid över det rättvisemärkta vinet utan att låtsas om de dova ljuden nerifrån”.
En kuslig bild, inte sant? I synnerhet som man anar att artikelförfattaren sympatiserar med det inlåsta vilddjuret. Så modern är inte kulturradikalismen. Kulturradikalism och humanism har varit socialdemokratins linje från Hjalmar Branting och framåt. Och det var en linje som förankrades genom folkbildning. Det är snarare fördomarna som är det nya. Och något har det säkert att göra med bildningsförfallet till höger och vänster.
Som sagt. Det här är fortfarande motröster. Och bättre än så är det inte. Men jag antar att det ändå har en viss opinionsbildande verkan. En helsida på Smålandspostens ledarsida betyder väl något, åtminstone i Växjö. Man får breda ut sig där man kan.
21 feb.17