Äntligen läser jag Malin Lindroth ”Nuckan”. Jag kommer inte längre än till förordet innan jag får lust att säga emot. Malin Lindroth säger att det syns när någon är arg, men skammens uttryck är svårare att tolka. Men det är ett godtyckligt påstående. Ty få uttryck är så påtagliga som skammen. Alla som sett en hund skämmas, när hon blir bannad, vet att inget kan vara tydligare. Och jag har sett samma uttryck hos en människa.
Malin Lindroth tänker nog bara på när känslan inte är plötslig, utan ingår i livskänslan. Och det gäller nog om alla känslor. En vrede som bara är en del av livskänslan märks inte så mycket till det yttre.
Att ta udden av företeelser som är förknippade med förakt är viktigt. Nuckan är ett ord som fortfarande bär föraktet, men delvis, tror jag, för att det slutat användas i någon större utsträckning. Det har i så fall stannat i den tid då fördomar florerade betydligt ymnigare än idag. Själv har jag alltid kallat mig gylfradikal, vilket är ett skamord. Och några skamord nyskapas. Själv brukar jag säga att jag givit gubbslemmet ett ansikte. Det är att vägra skämmas över sitt lust, skämmas över att man gottar sig åt sin lust. I sig själv är lusten nämligen inte skamlig, den blir det endast om man inte respekterar den olust den kan väcka.
Vilket är Malin Lindroths problem? Ofrivillig ensamhet. Det bekräftar vad jag alltid hävdade i min ungdom när jag var i samma situation. Man behöver inte vara ett monster för att bli ensam. Det bara blir så. Nå, det har naturligtvis sina orsaker, men de behöver varken vara tydliga eller extrema.
Och Malin Lindroth har haft ett fyraårigt förhållande. Och det är hon själv som bryter upp från det. Det gör hon rätt i eftersom jag antar att hon lämnar med goda skäl. Hustrun och jag brukar alltid säga att ensamhet är vida att föredra framför en destruktiv och låsande gemenskap. Men det ser ju inte ut som om hon vore ett extremfall. Själv förlorade jag min svendom samma vecka jag fyllde 30. Och jag var 33 när jag träffade hustrun och det var mitt första samboförhållande. Men jag hade varit förälskad och nobbad flera gånger.
Så människor är mer eller mindre attraktiva. Säkert är självförtroendet en viktig faktor. I mitt eget fall tror jag också fixeringen vid att lyckas åstadkomma ett förhållande ledde till förlamning och att det knöt sig. Det blir lätt så när någonting är alltför viktigt.
Finns det manliga nuckor? Vad är det för skillnad på kvinnlig och manlig ofrivillig ensamhet? Malin Lindroth för en del kloka resonemang om det. Hon kommer fram till att det inte är så stor skillnad. Skall man se till upplevelsen av ensamhet eller till det historiska stigmat?, frågar hon. Ja, skillnaden ligger i det senare, i en patriarkal tradition. Ändå säger hon lite förvånande om ensamma män att det enda de inte kan vara är sexberövade. Men det är de ju. Och huvudproblemet för många incels, som kanske inte drömmer om äktenskap och barn. Här finns nog en åtminstone statistisk skillnad mellan manliga och kvinnliga önskedrömmar.
Själv tyckte jag alltid det var lättare att bära att jag inte dög som sexobjekt. Men tänk om det var så att jag inte dög som människa? Om det fanns goda skäl att inte älska mig? Själv kan man ju tycka att man är hur snäll som helst, men hur är det objektivt? Empirin tycktes visa på att det var svårt att älska mig.
Malin Lindroth har skrivit en mycket rik liten bok. Hon beskriver ensamheten som ett isländsk landskap. Det tycker jag är välfunnet.
Den där ödsligheten, som utan att vara direkt sorglig, bara är. Och det hon längtar efter i gemenskapen är mest av allt vardagspratet. Att kunna få prata om det som är viktigast i stunden. Och göra det med en människa som man känner mycket väl. Man behöver alltså inte anpassa sin framställning efter mottagaren. För det är alltid ett problem när närheten bara är en aning mindre. Hur berättar jag detta för just denna människa?
Jag känner också igen frågan: Varför avvisar du mig? Den dummaste fråga man kan ställa. Men man vill ju så gärna veta varför.
Och också detta att spjärna mot udden. Att vilja vinna den som avvisar en. Det har jag bara upplevt en gång, med min första romantiska kärlek. Jag tänkte: jag vet att hon inte älskar mig. Men om jag framhärdar i min kärlek måste hon till sist inse hur mycket jag älskar henne. Det var någon sorts Selma Lagerlöf-dröm. Att den trognaste kärleken till sist måste belönas. Sedan insåg jag att den som bestämt sig för att avvisa sällan låter sig rubbas.
Om den senaste incel-debatten initierad av Björn Werner i Göteborgs-Posten (2.1) har jag inte mycket att säga. Kanske borde man dröja ett tag vid hur synd det är om de ensamma och ratade. Innan man hastar vidare till sina poänger, att våld och hat aldrig kan accepteras, att ensamheten delas lika av könen etc. Och att det manliga våldet mot kvinnor inte har uppstått ur detta, det fanns också under en tid när männen genom patriarkatet dominerade kvinnorna. Allt detta är ju sant och viktigt att minnas. Men jag tycker inte riktigt om när Katarina Wennstam i Expressen (8 jan.) koketterar med att hon minsann också har haft det svårt i sin tidiga ungdom. Oproblematiskt är det få som har det men den minskar inte skillnaden mellan rimligt framgångsrika och totalt utslagna. Jens Liljestrand samma dag, i samma tidning, föreslår rent av att män som gått på pumpen borde ägna sig åt andra saker i livet. Men jag är tillräckligt romantisk för att tycka att det är lite fint att könen bryr sig om varandra. Att rycka på axlarna åt kvinnor är ju en traditionell form av kvinnoförakt. Männen har ju länge tyckt att det där med relationer är kvinnopjoller och att en verkligt man skall ägna sig åt bedrifter. Och det påminner om att trösta de glanslösa med att huvudsaken är att man är snäll. Tröst för ett tigerhjärta.
10 jan.20