Jag bestämde mig för att läsa om Jane Austens romaner. Jag läser sällan om böcker, men Jane Austen var ju en sent förvärvad favoritförfattare. Medan de tidiga läsupplevelserna stannar i minnet för livet är det bekymmersamt med de sena minnena. Dessutom hade jag svårt att skilja hennes romaner från varandra. Jane Austen själv var oförliknelig, det fanns en Jane Austen-värld, men det var inte lika tydligt för mig vad som utmärkte de enskilda verken. Jag behövde alltså göra en insats, läsa om dem någorlunda samlat och skriva om dem. Jag beslöt att lämna Emma utanför, hennes mest mångbottnat satiriska roman, eftersom jag inte hade så svårt att skilja den från mängden. Och i stället läsa Sanditon för första gången, som till en del – en alltför ringa del, visade det sig - var skriven av Jane Austen.
Och nu har jag kommit fram till den sista boken, Northanger Abbey. Det är framför allt en parodisk roman, en skälmroman, en pikaresk. Det första utkastet gjordes mycket tidigt, kanske var det det första hon skrev. Hennes syfte var att driva med en vanlig romangenre och hon verkar ha startat utan större ambitioner än så. Det har gjort människoskildringen lite ytlig och intrigen lite enkel. Hennes hjältinna är inte osympatisk, men dum och naiv. Det är lämpligt för det parodiska ändamålet, sådan är huvudfiguren ofta i en pikareskroman. När hennes älskade Henry driver med henne och upprepar alla klichéerna i en skräckroman, är man inte långt från Tage Danielssons råd till arkitekter som bygger hus där folk mördas. Den står i hans debutbok ”Bok”. Och genom att antyda den perfekta miljön kan han parodiera alla den traditionella pusseldeckarens klichéer. På samma sätt beskriver Henry huset dit de är på väg som den perfekta miljön för en gotisk skräckroman. Och driver med hjältinnas litterärt styrda förväntningar.
Greppet är också medvetet distanserat. Läsaren ser nu att det bara är några sidor kvar av boken och förstår då att det lyckliga slutet närmar sig. Kan hon, till exempel, uttrycka sig. Och då är det mer en romanparodi än en roman.
Man kan alltså lugnt roas av Nothanger Abbey, men något stor Jane Ausen-roman är det inte. Men man kan tänka sig att det var så det började. Det här gick ju bra, det här kunde man fördjupa. Sedan skulle hon skriva intressantare, klokare och mer gripande kärleksintriger. Och människorna skulle upphöra att vara handlingens marionetter och bli mångbottnade och med ironisk skarpsyn tecknade gestalter. Eviga gestalter men fullt igenkännliga från verkligheten.
27 aug.15