Det lönar sig att läsa skandinavisk press. Länge har det varit uppenbart att Sverige och Danmark inte förstår varandra och nu har också samma oförståelse infunnit sig med Norge. Dels har Fremskittpartiet intagit regeringsställning, dels har en anhängare till Fremskittspartiet blivit hedersdoktor i Karlstad, vilket renderat universitetet en storm av protester, och dels har man i norsk TV censurerat ett avsnitt ur Skavlan, där en svensk komiker angriper den norska regeringens politik mot romer. Vilket var en i sak alldeles korrekt kritik. Men den ville man inte låta de norska tittarna höra.
Det som mest har förvånat mig är den nationella självförsvarsposition som våra grannländer hamnar i vid svensk kritik. Dansk folkeparti och Fremskittspartiet är bara än minoritet av befolkningen men angriper någon dem utifrån är det den nationella självhävdelsen som styr reaktionerna. Jag har trott att de försvaras mot bättre vetande. Det är ungefär som när den israeliska regimens politik angrips. Alla som gillar Israel har utomordentligt svårt att ta kritik som kommer utifrån. ”Visst jag inser också att landet bedriver en betänklig politik, men en så stor bov är det inte. Det finns ju värre skurkar, varför angriper man inte dem i stället? Det måste vara antisemitism att det just är Israels politik som angrips.” Ungefär så resoneras det.
Nå, det var norrmännen jag var inne på. Och jag läser en rätt balanserad analys av Aftenpostens politiske chefredaktör, Harald Stanghelle (26 okt.). Som han framställer saken kan tydligen inte Fremskittspartiet utan vidare kan jämföras med Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna. Det började mera som Glistrup, förstår man. Höga skatter och byråkrati var vad man riktade sig emot. Men jag citerar direkt: ”Her skiller Frp seg dramatiskt fra de fleste höyrepopulistike bevegelser i Europa, sel om partiet har surfet på den samme fremmedfrykt som disse”. Hur skall man förstå det? Även Pia Kjaersgaard började hos Glistrup. Kan det förflutna verkligen ursäkta nuet? Men det är tänkvärt att de svenska populisterna, till skillnad från de danska och norska, började hos nationalsocialismen.
Men sedan medger Stanghelle att Sverige har en mer generös invandringspolitik än Norge. Och Sverige är lika överens om en generös invandringspolitik, som norrmännen om en restriktiv. ”Det er selvsagt dumdristig å konkludere med att i en brutal virkelighet er det vi som representerer realismen der svenskene dyrker idealene”. Men hur kan man tala om realism här, generositet och egoism är så vitt jag förstår värderingar. Den som är generös får problem, som den som är egoist slipper, kan man möjligen påstå. På den punkten är nog svenskarna lika realistiska som norrmännen. Man väljer att vara generös i klar insikt om detta. Därför att det är det enda humana.
Norge är ett rikare land, framhåller Stanghelle, och det har hjälpt norrmännen att göra sig av med sitt lillebrorskomplex. Det är ju utmärkt. Men det har tydligen inte gjort dem generösare. ”Vi er livredde for alt som kan stemples som snillisme”.
Och det är klart att de främlingsfientliga står ut på ett annat sätt i ett land med en generös invandringspolitik än de gör i ett land där man enligt egen utsago är enig om att vara restriktiv. Att Sverige inte förstår Norge kan ju bero på det.
Men jag håller fortsatt Aftenposten räkning för dess fräna angrepp på Fremskittspartiiet och dess användning av begreppet ”smygislamisering” (20 sept.). Ett sådant uttryck motiverar väl att man inte vill göra deras anhängare till hedersdoktorer. Det verkar som om vakthållningen fungerar bättre hos tänkande norska konservativa när de inte irriteras av svenskar.
Jag ser just nu att Erik Helmersson behandlar samma ämne på Dagens Nyheters ledarsida idag. Läs det till ytterligare belysning.
31 okt.13