Är Sven Stolpe ett värdigt föremål för en biografi? Det är möjligen en dum fråga. Det räcker väl med att man har funderat över honom för att det skall bli intressant. Hur kunde det komma sig att denne nyanslöst dogmatiske moralist i sin ungdom uppfattades som vindflöjel? Vad fanns linjen i hans liv och vilka åsiktsbyten gjorde han?
Jag har alltså läst Svante Nordins nyutkomna biografi. Men Svante Nordin hjälper en inte mycket med att analysera. Han berättar neutralt och nyktert om hur Stolpe uppfattade sig själv och uppfattades av andra. Man får hans livsberättelse helt enkelt. Analysen får man göra själv.
Psykologiskt är säkert Stolpes bundenhet till fadern avgörande. Fadern var torr, humorlös och pedantisk och mycket krävande. Och han gör sig skyldig till ett svek genom att lämna familjen. Och hos Sven Stolpe ser man känslomänniskans uppror mot det sterila pedanteriet och samtidigt insikten om att principer aldrig kan bli nog fasta. Här har vi mycket av det som vägleder honom i livet.
Aggressiv självhävdelse är ett annat karaktäristiskt drag och den subjektivitet som följer därav. Att det kan handla om kompenserad jagsvaghet är inte otänkbart. Och uppenbarligen är han auktoritär och söker auktoritet. Hans religion handlar väldigt mycket om att finna ”en norm, en lag, en måttstock för sitt liv”. För att citera den Stolpe närstående Bertil Malmberg.
Det han hela tiden, mycket deciderat, är emot är de totalitära systemen, nazismen och kommunismen. Varför är en auktoritär människa emot auktoritära system? Två förklaringar gives. De representerar fel sorts auktoritet. De är båda mer eller mindre antikristna. Och dessutom kan man tänka sig att de är alltför auktoritära också för en genuint auktoritär människa som Stolpe. Även om han inte har den sanne liberalens respekt för andras frihet kan ett visst mått av yttrandefrihet vara bra, åtminstone för egen del. Om man känner sin egen egensinnighet.
Ett annat drag har Stolpe gemensamt med nazismen och många andra riktningar. Nämligen ett mått av antiintellektualism. Det är därför jag tror att liberalismen, kulturradikalismen, ateismen, hela tiden var Stolpes huvudfiende, trots allt prat om ”rödskäggen”. Positivismen, den akademiska akribin, det kritiska tänkandet.
Främst som det tog sig uttryck i Lund. Även Ingemar Hedenius var kritisk till de lundensiska kulturradikalerna, fann dem lärdomshögfärdiga, noga med att formulera sig elegant, mångtydiga och onödigt spirituella. Den intellektuella hederligheten krävde en viss enkelhet. Också Stolpe älskar det som är enkelt och rakt på sak. Men han är generellt mot den torra intellektualismen. Vilja och känsla spelar mycket större roll för honom. Liksom för John Landquist och Bergson och det litterära 10-talet. Och liksom för nazisterna.
Han börjar alltså som ung student, aggressivt självhävdande, med ambitionen att bli sin litterära generations talesman. Det betyder front mot den gråa akademismen. Men också mot en idylliserande borgerlighet typ Böök och Österling.
Det är tre värderingar han kämpar för enligt Svante Nordin: livstro, en ny äktenskapsuppfattning och internationalism. Svek han någon av dem senare i livet? Ja, det skulle väl vara den nya äktenskapsuppfattningen. Jag anar inte vad det kan betyda och Nordin hjälper mig inte. Men jag gissar att den måste vara något radikalt. Åtminstone ett accepterande av samboskap (stockholmsäktenskap) och skilsmässor. Mer avancerat vågar jag inte tro att det var. Men det är ändå något som står i stark kontrast till den sene Stolpe.
Internationalism anses ju inte vara något konservativ värdering. Hos den sene Stolpe står detta inte heller i motsättning till nationalism. Han inser de stora kulturländernas överlägsenhet och han betonar det ständigt. Han avskyr den härskande kulturradikalismen i det svenska kulturklimatet (”Jag lämnar den stinkande tundran”). Detta kan förenas med en stor patriotism och kärlek till nationen och nationallitteraturen (”Om jag vore en liten dansk skulle jag skämmas för vår historia. Men nu är jag svensk. Karl XII och Gustaf Adolf, de var ju bjässar”)
Intressantast är förstås ”livstron”. Stolpe ser den representerad hos Pär Lagerkvist och Erik Blomberg. Det är ett sådant vagt begrepp, att det nästan trotsar tolkning. Om man inte låter det betyda ateism, att man tror på människan och livet i stället för på Gud. Men Stolpe menar att livstro är fullt förenligt med kristendom. Vad är det då? Kan det ha att göra med den där antiintellektualismen? Känsla och vilja, i stället för förnuft. Pär Lagerkvist är ju en katastrof som tänkare.
När livstron hos de fem unga övergår till en sexualdyrkande primitivism så är Stolpe deciderat emot. Här är han redan moralisten. Men han försvarar Agnes von Krusenstjerna och han har svaghet för D.H. Lawrence. Hatet mot den torra förnuftsakademismen är här starkare än moralismen.
Men sedan blir det alltså MRA och ortodox katolicism. Den Sven Stolpe vi minns. Den akterseglade konservative.
Karl Vennberg skrev om ”Tingstens Sverige”, då de liberala kulturradikalerna härskade och förtryckte kristna och marxister. Förtryck är ett starkt ord, men han hade väl rätt i att det var en mycket stark hegemoni. Att marxisterna tar över hegemonin från liberalerna är svårt att rätt bedöma från ytterhögerhåll. Visserligen var det den kristna vänstern som främst kom in i värmen, men en och annan revolutionär kombinerade sitt politiska engagemang med en reaktionär teologi. Detta såg naturligtvis aldrig Sven Stolpe. För honom var det samma kulturradikaler i den nya vänstern, bara förvärrade av att de nu försvarade ett fasansfull system. Svante Nordin citerar en betäckande kommentar om Jan Myrdal från Sven Stolpes sida. Stolpe har helt missat att maoisterna var nationalister och moralkonservativa. ”De måste ha ändrat sig”, säger han förvånat.
Nå, inte heller Svante Nordin menar att Stolpe är någon betydande författare. Han når inte ens upp till 10-talisternas blygsamma standard. Och som kulturperson? Han är intellektuellt ytlig. Han har starka känslor som är både intensiva och varaktiga. Han har en längtan efter enkelhet och en tendens till svart-vitt seende. Starka värderingar är inget att skämmas för. Den som tänkt igenom sin hållning är alltid värd viss respekt var hen än hamnar. Men hos Stolpe finner jag en brist på genomtänkt livshållning. Därför blir hans främsta talang förmågan att formulera underhållande invektiv.
23 sept.15