Jag ser i TV Min sanning med Nina Björk på tisdagen. Jag funderar lite grann över programidén. Intervjuaren ligger exceptionellt lågt, intervjuoffret skall fritt få breda ut sig. Syftet är kanske att få den intervjuade att känna förtroende och trivsel och därför våga vara öppnare. Vad händer med människor när de inte hamnar i försvarsposition, när de släpper garden? Det är ett annat sätt att tillämpa avslöjande journalistik än att söka pressa fram sanningar.
Jag är lite tveksam. Kaffepausen i mitten känns som en fälla. Tamheten lurar ständigt. Inför en skärpt och kontrollerad person som Nina Björk blir invändningarna inte enbart skenbart enfaldiga. Det blir ett uddlöst tuggande. Kunde jag bara tro på att programidén i stället var att för en gångs skull vara justa och låta människor framträda i sin egen rätt, skulle jag inte ha något att invända. Men då skulle intervjuaren behöva tänka skarpare och klarare själv. Inte bara ge röst åt allmänhetens undringar: Kan du förstå att folk tycker.......?
Nina Björk är en av våra främsta intellektuella. Annat var det på 70-talet när det var Jan Myrdal och Sara Lidman! Vad kan man dra för slutsats av det. Att det inte var bättre förr. Det har i själva verket aldrig varit så bra som nu.
Jag gillar Nina Björks uppriktighet och eftertänksamhet. Samtidigt är hon naturligtvis en utmaning för min liberalism. Det är sant att vi föds beroende men ur vara uppstår inget bör. Konflikten mellan frihet och gemenskap måste alltid förbli olöst.
Det är en smula typisk för svensk debatt att hon beskylldes för antifeminism för att hon berättade att hon fick en klump i magen när hon lämnade sina barn på dagis. Äntligen någon som säger sanningen, kände jag starkt, som ofta haft en klump i magen när jag lämnat mina barn. Nu är mina pojkar vuxna och muntra och skarpsinniga intellektuella. Men då var de små hjälplösa barn. Jag var förstås ingen helig moder och hade inget att emancipera mig ifrån. Klumpen kunde erkännas utan att jag riskerade någon manlig frihet. Men det var jag som bestämde över dem och de älskade inte-i varje fall inte just i den stunden- att lämna sin pappa.
Men angreppen på Nina Björk säger något om debattkulturen. Man tänker i debattschabloner. Man skall känna igen varje åsikt, så man vet om man skall hurra eller bua. Säger någon något som inte omedelbart kan sorteras in som det ena eller det andra, kan man misstänka att någon försöker maskera sina åsikter. Därför gäller det att avslöja detta och sortera in åsikten i ett känt fack. Att någon upptäcker en ny aspekt är bara ängslande. Hur skall man kunna ta ställning till något man inte hört förut? Hur skall man då kunna veta att man hamnar på den rätta sidan?
Jag kom i kontakt med Nina Björk när hon var mycket ung. Hon gick på journalisthögskolan i Göteborg och hade praktik på Obs i Malmö. Hon var ung och vacker och klarsynt. Gubbarna klappade henne på huvudet och kom med faderligt uppfostrande råd. Jag tror det är ett bra sätt att vinna kvinnohjärtan. Att framstå som den stränga auktoriteten vars bekräftelse därigenom blir åtråvärd. En kulturskribent som stötte på henne, hade denna farbroderliga besserwisserton. Själv förhöll hon sig under allt detta mänsklig. Förblev klarsynt och skarpsinning, ödmjuk och prestigelös och med en ung intellektuells nyfikenhet på idéer och tankar.
Själv blev jag av naturliga skäl en smula blyg. Jag kunde inte ge uttryck för den entusiasm som skarpsinne hos medmänniskorna normalt väcker hos mig. Varken roll eller situation tillät det. Med det sörjer jag inte så mycket över. Allt är inte möjligt att säga alltid. Mycket nödtvungen tystnad har bekymrat mig mer.
Sedan skrev hon Det rosa täcket och fick stort inflytande. Jag tror att hon blev ännu klokare med åren men förlorade en del av sin glädje. Men hon verkar fortfarande förunderligt fri från åthävor.
28 feb.13