Sofia Nerbrand i Dagens Nyheter skriver om ett problem (24 juli). De alltför vanligen förekommande högljudda kraven på att obekväma röster skall deplattformeras. Det där har stor relevans för yttrandefriheten. Men jag vet ett problem som har ännu större relevans. Är det någon som vet hur man plattformeras? Och på vilka grunder? Vem har egentligen makten över det fria ordet? Och med vilken rätt?
Ty det är uppenbart att en elitplacering ger ett extra eftertryck åt en skribents ord. Och större spridning. Det är lätt att förstå att den som fått detta förtroende har ett större ansvar, men problemet är större än så. Varför överhuvud taget?
Det finns plattformar av olika slag. Några, som akademiska tjänster, tillsätts på grund av meriter. Inget att säga om det. Makten inom vetenskapssamhället må andra diskutera. Men hur tillsätter man ledarskribenter och kulturredaktörer? Vilka väljer kolumnister? Vem har makten över plattformeringen? Och tänker man sig det hela som en hierarki, vilka är de yttersta cheferna i denna hierarki? Och med vilken rätt har de denna makt?
Varför skall den som har förmåga att sälja tidningar ha ett orimlig makt över opinionsbildningen? Jag vet mycket väl att nuförtiden är tidningsägare mer intresserade av att tjäna pengar än av att styra opinionsbildningen. Valet av skribenter blir därför i första hand populistiskt. Och där kan det vara en lika stor tillgång att vara förargelseväckande, som att få applåder.
Nå, ledarskribenter har ett stort anseende och anses böra leverera genomtänkta och allvarligt menade opinioner. Ändå ter det sig naturligtvis godtyckligt att just dessa kvalificerade personer väljs. När det gäller ledarskribenter kan man åtminstone tycka att de som framför åsikter som strider mot tidningens linje bör avlägsnas. Man är ju faktiskt besoldad för att försvara vissa idéer. Men hur är det med kulturskribenter. De som påstår att Goethe skrivit Hamlet har kanske bevisat sin inkompetens. Fast jag har hört talas om en totalt omusikalisk person som fick recensera en opera i Expressen. Och därför senare blev erbjuden platsen som förste musikkritiker i GT. Jag vet, ty denna person var jag. Så helt noga med kompetensen är det inte alltid. Men så har vi det semantiker ibland kallar för haloeffekt. När någon, som har auktoritet på ett område, använder sin nimbus när han uttalar sig om något helt annat. Opinionsbildande kulturskribenter är väl lite grann i den sitsen.
Vad motiverar en opinionsbildares rätt till en plattform? Om man bortser från vissa minimikrav, ett mått av kunskaper, förmåga att uttrycka sig sammanhängande och slagkraftigt. Vad är det mer än vettet i åsikterna som motiverar denna plattform? Och är det då inte, när skribenten blir vettlös, rimligt att kräva deplattformering? Nu har många av oss en tendens att finna allt vi ogillar vettlöst. Och det förblir förstås en fråga hur mycket inhumanitet och demokratiförakt man bör tolerera i demokratisk press och i opinionsbildningen i ett demokratiskt land. Yttrandefriheten bör värnas med det är väl inte alldeles detsamma som att ge plattformens auktoritet åt det destruktiva.
27 juli 20