En 14-åring sitter i en bil och vet att hans liv för alltid är förändrat. Det är inget dramatiskt i detta, han är på väg att flytta från den ena lilla småstaden till den andra. Den stad han lämnat kommer att stå för det förlorade paradiset. Där var han lycklig.
I efterhand kan man se att detta inte var sant. Han var en främling och en missanpassad i sin barndomsstad. Det var först det sista året det vände. Nu skulle allt bli bättre, hoppades han.
Han hade hela barndomen begränsat sig till en enda kamrat. Det var kanske inte så lyckligt, kan man tänka i efterhand. Men det sista året hade varit annorlunda. Han ser nya möjligheter. Men nu bryts detta. Han förlorar sin ende vän och de vaga förhoppningarna om ett förändrat liv. Nu börjar i stället något okänt.
Sedan följer tre år av tillbakablickande. Så dör hans mor. Och han tänker: det finns ingen återvändo. Ödet leker med en och man är utkastad i världen. Det gör detsamma var man bor, man kan lika gärna vara här som någon annanstans. Det här råkar vara min scen, det är bara att larma och göra sig till. Det finns inget hopp om någonting. Det är en isande upplevelse. Nedfrysning, förlamning.
Jag tänker på barndomskamraten. Under fyra år träffades vi fyra veckor varje sommar. Det var säkert roligt för honom den första sommaren när allt var nytt. Sedan blev det sannolikt slentrian. Den sista sommaren vi träffades, året efter min mammas död, nöjde vi oss med två veckor. Han hade arbetat den sommaren och det var en lycklig upplevelse. Det berättade han. Och jag kan nu lätt föreställa mig att det handlade att uppleva något nytt. Att ta ansvar, att tjäna pengar var förmodligen stärkande för självkänslan. Och kontakten med människor roligt för den som är enda barn och normalt social.
Men det betydde också att det var sista sommaren med mig. Han hade arbetat på en badplats utanför staden. Nästa sommar vidgades vyerna ytterligare och han arbetade på en restaurang på Öland. Vår flitiga brevkontakt upphörde. Vi tillhörde varandras förflutna.
Och själv stärkte jag min självkänsla genom att bli elevrådsordförande och redaktör för skoltidningen. Att bli duktig i skolan var aldrig min ambition. Jag hade den mera måttfulla förhoppningen att släpa mig igenom skolsystemet. Jag hade räknat med att gå om ett år men när jag nått en sista gymnasieklassen ville jag inte stanna längre än nödvändigt i skolan. Det var mest mina hemförhållanden som gjorde att jag ville fly. Jag hade stora förhoppningar på Lund. Det tog en tid inte jag accepterade att jag var en främling även där. Då först insåg jag att Lund var den bästa staden att vara främling i.
21 sept. 20