Jag funderar på nytt över människors inställning till Sverigedemokraterna. Det finns en gammal anekdot. Ett par föräldrar går med sitt lilla barn på en film, som visar hur de tidigaste kristna kastades till lejonen. Det är förstås en hemsk scen och det lilla barnet börjar gråta. Föräldrarna söker trösta och barnet hulkar: Det lilla lejonet fick ingen kristen!
Så kan det också vara. Det var inget fel med empatin men den riktade sig åt ett oväntat håll. På samma sätt upplever många Sverigedemokraterna som mobbade och demoniserade. Varför vill inga samarbeta med dem, fast de är demokratiskt valda? Det är nämligen oerhört mycket lättare att känna igen sig i en sverigedemokrat än i en främling. Därför riktar sig empatin mot det lilla lejonet.
Något har det också att göra med brist på historisk förståelse. Skolklasser och konfirmandgrupper informeras nitiskt om nazisternas brott. Vi skickar dem till koncentrationslägren och låter dem se den rena ondskan. Och den har de ingen svårighet att se. Nazism är ondska och det är obegripligt att den kunde ha några anhängare. Detta är den rena, obegripliga ondskan.
Så är det för människor som växer upp idag. Men även i vårt land sympatiserade vissa människor med nazismen. När utrotningslägren blev kända sa man först: ”Detta har troligtvis inte hänt” och sedan: ”Detta hade vi i varje fall ingen aning om. Från det här tar jag avstånd, jag är ingen ond människa”. ”Men se vilken ondska era idéer kan föra till!” kunde man svarat. Jo, på den tiden var kopplingen mellan idéer och ondska ännu uppenbar.
Och där tror jag det har brustit. Varje nutida svensk vet att nazismen är ondska och känner nazismens brott. Men hur är det med förståelsen av idésambanden? Den är nog inte alltid så stor hos gemene man.
Efter kriget var skulden och skammen stor över koncentrationslägren. Alla idéer som vagt kunde associeras med nazism var tabuerade. Jag tror det också drabbade kultur- och moralkonservatismen, även om jag inte tror att det är hela förklaringen till dessa värderingars marginalisering. Om nazismen var en backlash mot moderniteten, så är det väl naturligt att moderniteten fortsätter sitt segertåg, när denna reaktionära våg visar sig ha varit förfelad. Men förskräckelsen över minsta idésamröre med nazismen kan också ha bidragit.
Det är alltså inte helt bra om ondska och nazism blir synonyma begrepp. När man påpekar idésamband tycker den som får dessa påpekanden att hen har anledning att känna sig kränkt. ”Du har beskyllt mig för ondska! Jag vet att det inte är sant, eftersom jag aldrig skulle kunna bli lägerkommendant.” Det kan till och med leda till frågan: ”Varför får man inte ha nationalsocialistiska värderingar här i landet utan att behöva bli stämplad som nazist”. Så illa uttrycker sig ingen men det är ofta andemeningen. En vägran att erkänna sina värderingar som nationalsocialistiska eftersom man aldrig riktigt förstått vad nazism är, vet bara att det är ondska.
Därför är det fruktbart att konkretisera. Tala om missunnsamhet, egoism, kulturfördomar, syndabockstänkande snarare än ondska. Människor vägrar att se sig som onda men är beredda att medge att de inte är fullkomliga. Man kan en viss förståelse för människor, som säger nej, när man kräver en godhet av dem, som de inte tycker att de orkar med. Var och en är sig själv närmast, det gäller i första hand mig och de mina. Men det är viktigt att detta inte maskeras bakom fraser.
22 sept.15