Stefan Löfven har fått mycket på skallen för att han sagt att vi varit naiva när det gäller terrorbekämpningen. Alice Teodorescu skrev t.ex. i Göteborgs – Posten i lördags (21 nov.) att man inte varit naiv utan feg och ansvarslös. Hon påpekar mycket riktigt att det kan verka sympatiskt att vara naiv och oskuldsfull, att ha för mycket tillit, och att det därför kan fungera som en eufemism. Men jag tycker också hon blandar ihop saker och ting. Den svenska naiviteten ligger på många plan.
Man har inte riktigt vant sig vid en förändrad värld. Att leva i globaliseringen, som en del av Europa. Det betyder att vi inte längre kan vara ett tryggt litet välfärdsland, utmärkande oss för vår goda vilja. Det är inte längre möjligt att visa god vilja i en liten idyll på behörigt avstånd från världen. Flyktingarna kommer i stora mängder, tiggarna sitter utanför Coop. Om Sverige vill vara förebild måste det ta på sig hela Europas ansvar. Och det är naturligtvis orimligt. Vi måste alltså ansluta oss till en gemensam europeisk linje. Om denna linje i sin tur inte kan förhandlas fram utan vi får den här tävlingen om att vara bäst och sämst bör Sverige naturligtvis ligga i framkant. Men det enda rimliga är väl förhandlingar annars kan några länder helt undvika att ta ansvar. Vår handlingsfrihet är alltså inte som förr. Världens välstånd är orättvist fördelat, kunde vi förr säga och tryggt tillägga, att det kan vi kanske inte göra så mycket åt. Nu är världen här och nu ställs saker och ting på sin spets.
Man skall naturligtvis akta sig för panik. Har man levt många decennier med svensk debatt, vet man att det som en tid betraktas som allmänna meningen och orubbliga sanningar, tio år senare kan verka som galenskap. Opinionsbildare känner situationens allvar och ropar ansvarsfull ut sina varningar mot samtiden. Men vad ser man när röken skingrats?
Nå Stefan Löfven talade om den speciella naivitet som gällde terroristhotet. Alice Teodorescu talar om den konflikträdsla som gjort att man inte riktigt våga diskutera värdekollisioner. Därför att detta kunde betraktas som kulturförtryck. Man har inte kritiserat kultur- och moralkonservatism och haft svårt att säga ifrån också när det handlat om rent förtryck. Men kanske är grogrunden för politisk islam dock en annan fråga. Att se Sverige just och även i detta fall som vänligt och tryggt, vilande utanför världen.
27 nov. 15