Tidningen Lundagård fyllde 100 år 2020. Redan två år i förväg talade man om jubileumsfesten. Och aviserade att det skulle komma en bok lagom till jubileet. Den som kände sig kallad borde skriva.
Eftersom det intresserade mig mycket skrev jag genast. Dels kunde jag ju råka avlida under de två år som återstod till jubileet. Dels kände jag med sorg att få längre hade personliga minnen från Lundagårds första 50 år, som sannolikt var de bästa. Jag hade åtminstone kommit till Lund så att jag kunnat läsa tidningen de sista fem åren av de första 50. Alltså från 65 och sextiotalet ut.
Det har sina problem att vara tidigt ute. Det tog någon månad att få bekräftat att mitt bidrag kommit fram. Sedan kunde jag luta mig tillbaka och invänta tidens gång.
Men sedan när det börjar dra ihop sig, ringer mig Anna Alsmark och meddelar att mitt bidrag tyvärr inte kan publiceras. Jag är nämligen kritisk till ett flertal Lundagårds redaktörer och årgångar. Och de kritiserade har ingen möjlighet att försvara sig. Jag tycker det ligger något i detta.
Visserligen kan ju vem som helst gå i svaromål var som helst. Men det får ju inte den officiösa prägel, som det som förekommer i en bok.
Så jag sätter mig och skriver på stående fot ett nytt inlägg. Om det är bättre eller sämre än mitt första försök, vet jag inte. Jag nöjer mig den här gången med att uteslutande kritisera mig själv. Det undanröjer problemet men gör det onekligen mindre allmänintressant.
När jag kom till Lund 1965 ansågs Lundagård elitär och ointressant för vanliga studenter. Till exempel de som var aktiva på studentnationerna. Kårkrönikan, som bestod av interna lustigheter, små spetsiga aforismer, var alltså ingenting för vanliga studenter. Samma sak med q-versen, som Hjalmar Gullberg och Frans G. Bengtsson och Karl Ragnar Gierow skapat och odlat på sin tid. Jag gillade däremot den Lundagård jag började läsa, när jag kom till Lund. Fann den vass och respektlös. Det var samma ton som odlades av Aftonbladets lundensiska ledarsida. Nordahl Åkerman och Lars Ola Borglid, redaktörer efter varandra, var båda socialdemokrater. Det var inte så konstigt att de gick i Gunnar Fredrikssons och Dieter Strands fotspår.
Men sedan kom Per Gahrton. Lars Jonung som satt i hans redaktion talar om denna redaktion på symposiet. Enligt Jonung dominerade vänstern bland de intellektuella. Den västerliberale Per Gahrton stod för motståndet.
Men det var det inte många som förstod. Tvärtom betraktades Gahrtons redaktion som vänsterns seger. Som god kulturradikal avskydde Gahrton det studentikosa. Och han angrep karnevalen. Han hade själv vid en tidigare karneval varit berusad afrikan i karnevalståget, han använde naturligtvis n-ordet, som vi alla på den tiden, och han hade insett att det inte var så värdigt.
Sålunda var den förfinade, men obegripliga, lundensiska ironin borta från tidningen, i stället användes storsläggan. Det var naturligtvis inte Gahrtons fel att den konservative medelstudenten uppfattade det som det högsta uttrycket för en deciderad vänsterhållning. Den muntre och festande medelstudenten visste nämligen föga om marxismen. Men den som skrek och bråkade var vänster. Och vem hade högre röstvolym än Per Gahrton? De socialdemokratiska redaktörerna hade passerat utan att någon fick blodstörtning. Och det blev lugnt igen när Gahrton efterträddes av en ny socialdemokrat, Fredrik Braconier. Jo, han benämndes utan att protestera som socialdemokrat vid den här tiden. Senare gick han väl högerut.
Nu läser jag i den bok som utkommit att Per Gahrtons beskrivning stämmer med min. Han medger att tidningen uppfattades som en studentupplaga av Fib/Kulturfront. Och vad skall man säga om ett omslag med en molotovcocktail och texten: så må det då bli strid. Det är riktigt att Per Gahrton vid den här tiden var vänsterliberal. Och han var väl den enda icke-marxist som hade något anseende hos den marxistiska vänstern. Man kan säga att han bjöd ett alternativ för människor med vänstersympatier. Men hos gemene student uppfattades han snarare som vänsterman. Ungefär som Lars Gustafsson på BLM, utan att själv vara marxist öppnade han för tidens strömningar.
Lars Jonung ställde också en fråga på symposiet om vad som hände med litteraturen dessa år. 66 kom två böcker ut som ansågs förebåda en lundaromantik. Bo Sigvard Nilssons ”Vindlock” och Jesper Svenbros ”Det är idag det sker”. Jag har beskrivit i ”Det röda Lund” att jag 68 såg Svenbros namn i något vänstersammanhang. Jag tog det som ett uttryck för att även han sugits med av vänsterströmningarna. Världen var aktuell, inte dikten. Och jag kände sorg över detta.
Jag löste medlemskort i Litterära Studentklubben hösten 65, men när jag skulle intervjua ordföranden våren 69 för Dackekuriren fann jag föreningen upplöst. Jag talade med de sista av deras styrelsemedlemmar, men ingen visste vad som sedan hänt. När Jacques Werup skulle debutera skickade han sina dikter till Lundagård. Men refuserades av Fredrik Braconier. Då skickade han dikterna till landets ledande litterära tidskrift BLM. Och där blev han publicerad. Lundagårds redaktör, denne helt illitterate statsvetare kunde inte ens då erkänna att han gjort ett misstag. På symposiet sa man att man fick gott självförtroende av att vara lundagårdsredaktör. Men ibland kan det gränsa till självgott.
27 maj 21