Vi är minsann fler än en som känner stor ledsnad över valutgången. Jag säger inte många ty om detta vet jag intet. Och det är också betydelselöst för mig. Det jag talar om är sverigedemokraternas seger och ökade inflytande. Och det ömsesidiga stöd som finns mellan dem och stora delar av borgerligheten.
Vad finns tröst i detta? Jo, att vi överlevde fyra år med Donald Trump. Det var påfrestande men USA kom ut på andra sidan. Trump är förvisso inte svensk. Så man kan hävda att han inte angår oss lika djupt. Men å andra sidan hade han större möjligheter till världskatastrof än ett parti i vårt lilla land.
Och hur skall man förklara bortförklaringarna, alla som anstränger sig till blods för att vitmena sverigedemokraterna. Det handlar naturligtvis om ren maktvilja. Men det besynnerliga är att man idag ser det inte bara hos borgerliga politiker. Makten är ju till för att vinnas och brukas, Även den som inte ser den politiska makten som ett självändamål behöver den för att kunna påverka och förändra verkligheten. Utan att man nu ser samma fenomen hos fria intellektuella och publicister. Jag anser att en intellektuells uppgift är att vara lojal med sina idéer och sin ideologi. Inte med partier. Politik är det möjligas konst och en parlamentariker kan aldrig undvika att tänka taktiskt. De intellektuella bör i stället vara partiernas ideologiska samveten.
De bör inte svika sin uppgift.
Hur skall man förklara att tjugo procent röstar på SD? Det finns en sak som båda sidor tycks vara överens om. Tjugo procent av svenska folket kan inte vara rasister. Det säger både bortförklararna och deras motståndare. Man beskyller ofta liberalerna för att vara naiva och att inte vilja se verkligheten. Att vara drogade av sin egen godhet. Högern är de krassa och realistiska. Men hur är det här? Varför finner man det empiriskt omöjligt att var femte svensk är rasist? Trots allt är det ju den förklaring till SD:s framgångar som ligger närmast till hands. Skulle det vara något genetiskt och kulturellt omöjligt att just svenskar – i någon större utsträckning – skulle vara rasister. Tala om subjektivt önsketänkande. Hur det förhåller sig kan vara svårt att undersöka. Men hypotesen kan absolut inte à priori avfärdas.
Att tjugo procent av svenskarna skulle uppfatta sig själva som rasister är däremot osannolikt. Ingen kan väl ha missat den negativa laddningen i ordet rasism. Man kan välja sin identitet och sina värderingar. Men man kan inte välja att ens självbild är korrekt. Om ens självbild är korrekt är en objektiv fråga.
Nå, om hypotesen skulle vara riktig behöver ju rasismen i sin tur förklaras. Men att reagera mot det avvikande, att stöta ut den främmande individen, verkar vara en primitiv reflex hos flockdjur. Vem vill känna sig som en förlorare? Och om man av en eller annan anledning gör det, så skapar det ett missnöje. Då uppstår behovet av syndabock. Jag har tidigare påpekat att det då måste finnas personer, grupper, att skylla på. Då kommer de grundläggande primitiva impulserna fram.
Efter valresultatet känner Göra Greider inte längre igen sig i sitt land. Ann – Charlotte Marteus (Expressen 16 sept.) menar däremot att det är kravet på att känna igen sig i sitt land som är grunden för SD:s framgångar. Det kan ju vara en poäng, även om Greiders främlingskap är av ett annat slag en sverigedemokraternas. Han sörjer en förlorad humanism, de ett etniskt rent Sverige. Tillåt mig dock att påpeka att jag själv känner utomordentligt väl igen mig. Så svartsynt är jag.
19 sept. 22