Jag var och träffade Lundagårds nytillträdda reaktion på en picknick i Botan. Och jag läste några av mina gamla kåserier från 70-talet för dem. Det var i alla avseenden trevligt, publiken tycktes road och var den inte det, så märktes det inte. Jag förmodar att de tänkte som jag brukar tänka. Att det viktiga är att bevara sin munterhet.
Oavsett vilka självupptagna tråkmånsar man serveras.
Och det är naturligtvis underbart att presenteras som en legend. Men lite vemodigt också. På alla lundagårdsjubiléer har det varit min glädje att möta alla verkliga lundalegender. Jag har pratat med Allan Fagerström och Gustaf von Platen, med Göran Bengtson och en ung och ännu av ålfiske omärkt PM Nilsson. Jag har hört Hasse Alfredson hålla tal på vers, ohyggligt spirituellt och även hört Hans Küntzel hålla tal. Han var med i den första lundagårdsredaktionen 1920. Och tre gånger har jag hört den gamle Bengt Hjelmquist som kände Hjalmar Gullberg och Frans G. Bengtsson och var deras jämlike. Det var inte bara ett jubileumstal utan han talade vid varje jublieum och höll olika tal. Ända fram till han var 100 år var han obrutet spirituell och elegant. Och kunde ge oss en aning om storhetstiden på 1920-talet. Och en gång kunde jag avlyssna ett samtal mellan Gunnar Fredriksson och Låppan Hagander, som var bland det roligaste jag hört. För att vid nästa jubileum höra Stellan Sundahl och Sven Unger bolla fyndigheter mot varandra.
Efteråt kom jag hem från lundagårdsjubliéerna och var extatisk. Hustrun kallade mig kändisfixerad. Men det var ju inte vilka intellektuella kändisar som helst. Utan kulturpersoner ur den tradition som är min.
Därför är det lite vemodigt att bli kallad legend. De verkligt lysande har lämnat scenen. Det här är vad som återstår. Sic transit gloria lundi.
13 sept. 23