Ibland blir man full i skatt. Som när man läser Johanna Möllerströms uppgörelse med klimathotet i Svenska Dagbladet (21 nov.). Hon vägrar att ta klimatalarmismen på allvar. Inte på grund av att hon tvivlar på vad forskarna säger. Utan på grund av att de debattörer som tror på forskarna är inkonsekventa. De lever inte upp till sin upphetsning. Hon finner alltså skräcken obefogad därför att de som hyser den inte tar konsekvenserna av sin skräck. De är sannolikt hycklare, konstaterar hon.
Ty om vi lever i en situation som motsvarar ett direkt livshot, varför föreslår inte klimatalarmisterna radikala åtgärder? Det är ju på liv och död. Nu föreslår de mest desperata verkligen radikala åtgärder, som att ersätta demokratin med en upplyst despoti. Det är nämligen den enda åtgärden som möjliggör att man kan vidta verkligt obekväma förändringar. När människor är beskjutna så inser de att det är tvungna att göra vad som helst för att klara sig. Något så abstrakt som ”vetenskapen säger” kan aldrig skrämma så till den grad. Johanna Möllerström själv verkar inte det minsta skrämd.
Ty det är ju inte vad människor finner obekvämt att underkasta sig som är avgörande. Utan hur sant det är att de borde leva som under undergångshot. Och då får man i stället kritisera forskare än opinioner.
I övrigt anser Johanna Möllerström det löjligt ineffektivt att angripa flygtrafik, biltrafik och sugrör. Effektivt är däremot att satsa stort på kärnkraft. Att hoppas på tekniska uppfinningar. Och att öka pressen på Indien och Kina och i nödfall börja krig med dem. På detta har jag inga synpunkter alls, okunnig som jag är.
26 nov.19