Man blir inte så lätt fri från Frank Heller. Medan jag läste om – kronologiskt – mina Frank Heller böcker avstod jag från andra klassiska lundaförfattare. Jag hade under tiden hunnit inköpa en bok av Stig Ahlgren från 1946 och Artur Möllers Studentsynder. Den senare betraktar jag som ett fynd. Artur Möller och Harald Wägner, som är vänner med och samtida med Frank Heller, kom ut med några samlingar studentlivsskildringar. Jag brukar säga att jag bara är intresserad av osäljbara böcker. Det gör Clemenstorgets försäljning ypperlig för mig. Att det är billigt är naturligtvis bra, bara en bråkdel av vad jag dagligen lägger ner på tidningar. Men framför allt detta. Ty också antikvariat sovrar.
Så nu har jag läst Artur Möllers Studentsynder. Och det första ordet i den första novellen är Frank Heller. Det får mig att hoppa till. Tills jag kommer ihåg att det var just från denna bok Gunnar Serner lånade sig pseudonym.
Men det är intrikatare än så. Novellens hjältar är Frank Heller och Edvard Petri. Och de har biografier som liknar Gunnar Serners och Artur Möllers. Frank Heller är mycket ung och kallas pojken. Medan Edvard Petri har många drag som passar in på Gunnar Serner. Både Serner och Möller var unga som studenter. Serner tog studenten när han var femton år, Möller när han var sexton. Så det är rätt roande. Jag har tidigare tänkt att Gunnar Serner valde ett novellnamn vilket som helst. Men kanske är det så att han valde ett novellnamn på en person till vilken han själv var förebild? Men kanske är det rent av så att det egentligen är Edvard Petri som har Gunnar Serner som förebild. Medan Frank Heller är Artur Möllers självporträtt. Bilden av Frank Heller är mer positiv än bilden av Edvard Petri. Men biografierna är så lika att det är lätt för Artur Möller att blanda bort korten när han bekänner att figurerna är vänporträtt. Edvard Petris biografi ligger emellertid så nära Gunnar Serners att det är svårt att inte ana ugglor i mossen. Det kan också hända att gestalterna är ett mer smickrande och ett mindre smickrande porträtt att Gunnar Serner. I så fall är han förebild till båda gestalterna. Så kan Möller för sin vän framhålla att det är det mer smickrande porträttet som är det egentliga.
Men vad sägs om Edvard Petri? ”I sin omätliga modersdårskap lyckades fru Petri tack vare en välvillig husläkare få honom befriad från det enda som kunnat balansera hans brådmogna psykiska utveckling, gymnastiken”. Gunnar Serner var gymnastikbefriad i gymnasiet. Petri pluggade hårt vid universitetet står det. ”Men då inträffade det oväntade och otroliga, som fru Petri förklarade med termen ´dåöliga kamrater´. I stället för att fortsätta läsa, kastade sig unge Petri in i ett tummel av lustbarheter.
Hade fru Petri varit en smula mer psykolog, skulle detta fenomen icke satt henne i så ihållande förlägenhet. Men hon kunde icke gärna ha någon erfarenhet av den omvälvning, som försiggick i hennes sons levnadshåg. Det var den förläste ynglingens plötsliga trötthet i fantasin, häftiga leda vid orden och skuggorna. Den kom över honom som skräck. Var han inte själv på god väg att bli en skugga? ”
”Därtill pubertetens feberoro att gå miste om livet! Och livet – det var för honom som för varje annan verklig yngling: bragden, festen och kvinnorna”.
Att Artur Möller hämtar sina gestalter ur verkligheten är otvivelaktigt. Gabriel Borkman är tveklöst Sam Ask, Tyste Oscar John Sjöström. Indiologen Tirén säkert Sigurd Agrell och Brustne Efraim, förmodligen Theodor Tufvesson, Ola Ljunits i Tre Terminer av Piraten. Det finns andra gestalter som jag inte kunnat identifiera men som säkert har sina förebilder.
Vem var Artur Möller? Han stod Frank Heller nära. Det förbluffade mig när jag läste Dag Hedmans Frank Heller – biografi, ”Eleganta eskapader”, att vänskapen höll trots att Henning Berger berättade för Frank Heller att Möller förtalat honom. Frank Heller blev i stället arg på Henning Berger. Men när Frank Heller sällskapet gav ut ”Frank Heller som brevskrivare” fick jag förklaringen. Berger försökte medvetet såra Frank Heller genom att triumferande åberopa sådant han fått veta i förtroende av Artur Möller. Det var först mot slutet av livet då Artur Möller sympatiserade med kommunismen som det skar sig. Eftersom Frank Heller i första hand var antikommunist. Det är så mycket märkvärdigare som Möller stod långt åt höger i sin ungdom. Fiende till arbetarrörelsen och Bengt Lidforss. Både han och Ossiannilsson hade tillhört Lidforss krets men sedan lidelsefullt tagit avstånd. Och i Barbarskogen respektive Den vita fjärilen tecknad nidbilder av Bengt Lidforss. Det lilla kräket (Ossiannilsson) respektive Estetparveln (Artur Möller) var Lidforss beteckning på sina kritiker.
Och själva boken ”Studentsynder” bör läsas. Tecknar Sam Ask bättre än Piraten, ja till och med bättre än Frank Heller.
16 mars 23