Det finns kanske ändå en sak som är värd att diskutera i samband med corona. Och det är frågan om livsinställning och livshållning. Jag tänker på det när jag läser Kristofer Ahlströms artikel i DN (21 april). Där han beklagar sig över att männen av någon sorts manlighetsambition är mindre försiktiga än kvinnorna.
För att börja i det triviala. Det finns två ytterlighetstyper när det gäller befarad sjukdom och det är hypokondrikern och förnekaren. Båda är lika destruktiva och irrationella. Men normalt är hypokondrikern det stora samhällsproblemet. Människor alltså som inbillar sig att de är sjuka och som tenderar att tro att bagatellartade åkommor är dödliga sjukdomar. Och som därigenom ställer sig i vägen för alla som faktiskt behöver vård. Förnekaren å sin sida förklarar bort även grava symtom, vilket leder till att hen söker vård först när det är för sent. Det är självdestruktivt men har inte samma förödande konsekvenser för andra människor. Destruktiv för andra blir förnekaren under smitta när hen försummar rimliga försiktighetsmått. Fast försummelserna här kan bero på slarvighet och otålighet.
Men nog har man sett, långt före epidemin, ett påtagligt fokuserande på riskminimering. Lämplig kost, mycket motion, ingen rökning, inte ens passiv. Allt för att vara sund och leva länge. Medan mycket tyder på att den lyckliga eller olyckliga slumpen fortfarande är den avgörande faktorn. I synnerhet om man däri inräknar oupptäckta faktorer och medfödda dispositioner.
Förmågan till obekymrat mod tycks mig underskattad. Dum vixit, vixit laetus, står det på Stiernhielms grav. Han levde glad så länge han levde. Hur mycket tar inte oro och omsorg om ett långt liv tid och kraft från väsentliga frågor? Mot döden kan man inte gardera sig, den är bara en tidsfråga. Varför skall man försöka förlänga livet om man inte kan använda det till något annat än att försöka förlänga det.
24 april 20