Hur var det med mitt gruppäktenskap? (se gårdagens bloggpost). Ja, jag var fortfarande rädd att bli alltför isolerad. Även om mitt engagemang i klubben var avslutat så kunde jag ju delta i någon diskussionscirkel. Få ämnen intresserade mig mer. Diskussionsledare var en teknolog som hette Patrik Skantze. Hans son Alexander var en gång en lovande författare som debuterade 1993 med boken ”Grattis Gud”. Sedan är det Patriks hustru Margareta som utmärkt sig mest och är en i Blekinge känd dramatiker. Som ofta i sådana här diskussionscirklar blir det så småningom en fast kader som finns kvar de sista sammanträdena.
Denna fasta krets innehöll min gamle ordförande Göran Hansson. Och den kristna psykoterapeuten Brita Lind. Och en kvinna som hette Margareta Källander. Patrik Skantze kallade de två kvinnorna för kickorna. Göran Hansson och Brita Lind var som hund och katt. I efterhand ter det sig något barnsligt. Förmodligen för att de båda var talträngda och hade lust att dominera. De representerade också skilda hållningar. Men jag minns att den fasta kretsen bestod av ytterligare några manliga deltagare. En gång var också Brita Linds bekant Nils-Olof Jacobson, som också var psykoterapeut, närvarande. Han blev sedermera bekant som expert på parapsykologi.
Och en gång dök också den blivande författaren Peter Mosskin upp på ett möte. Han framförde att det praktiska med ett gruppäktenskap var att man gemensamt skulle ha möjlighet att prenumerera på kostsamma kulturtidskrifter. Olika aspekter kan intressera olika människor.
Nå, Brita Lind som någon termin senare att sitta i panelen vid en estraddebatt som ordnades av de kristna föreningarna i samarbete med Liberala Studentklubben. Det var dock de kristna föreningarna som styrde här. De övriga var en skribent från den katolska kulturtidskriften Signum, Lennart Ejerfeldt. Och Ludvig Jönsson och Eva Åsbrink. Jag var dock där bland publiken och påpekade att samtliga i panelen var kristna. Och framförde som motvikt mina sexualliberala åsikter. Jag brukar påpeka att Eva Åsbrink då såg moderligt på mig.
Jag gick på eftersits på Kristna Studenthemmet på Tommegapsgatan. Och tre kristna studenter oberoende av varandra framhöll att det jag sagt inte var vidare bra. Medan man alltså samlades till själva eftersitsen. Jag beslöt då att inte yttra mig utan bara lyssna. Men en äldre man hade observerat mig som en avvikande röst och ville att jag skulle utveckla min ståndpunkt. Så jag gjorde då ett inlägg och påpekade att jag hade känt mig uppmanad att hålla tyst. Dock var Lennart Ejerfeldt den ende som var kvar av panelen. Men Ludvig Jönsson hade i alla fall hälsat till mig. Kanske kände han att det behövdes dialog också med sådana som mig.
25 mars 20