När jag nyligen i tankarna återvände till min första tid i Lund slogs jag att den var kantad av misslyckanden. Jag misslyckades med studierna, jag misslyckades i Liberala Studentklubben, jag misslyckades som chefredaktör för Dackekuriren.
Mitt studiemisslyckande har jag ofta beskrivit. När jag i slutet av tredje terminen skrev den skriftliga sluttentan för två betyg i Nordiska Språk var jag sämst bland dem som godkändes med tvekan. På den tiden var det normalt – eller idealt – att ta ett betyg per termin. Så tre terminer var en termin för mycket. Detta sagt, för att nutidens människor skall kunna jämföra ett glömt betygssystem med dagens. Nåväl, jag fick god tid på mig och skulle gå upp i muntan två dagar före julafton.
Och så var jag så bottenlöst svag. Två gånger blev jag svarslös och det uppstod en isande tystnad. Då jag väntade att bli utkastad och docenten, Bengt Pamp, förmodligen väntade på att jag självmant skulle kasta in handduken. Men vi knagglade vidare. Till sist förhörde han mig på böjningen av gammalisländska substantiv. Det klarade jag, men missade adjektiven varefter jag klarade verben. ”Hade du missat verben också hade jag inte kunnat godkänna dig” sa docenten som avskedsord. Där gick tydligen hans toleransgräns.
Men våren innan hade jag misslyckats i Liberala Studentklubben. Efter debaclet i Göteborg stod mina aktier inte särskilt högt. Jag fick posten expeditionschef, vilket var någon sorts vaktmästarsyssla. Jag skulle också skriva mötesprotokoll, vilket inte var så lämpligt med min dyslexi. Jag har en känsla av att min dyslexi inte framträdde så tydligt under min gymnasietid. Men när jag kom till Lund framträdde den med full kraft. I Nordiska Språk fick vi i stilistik undervisningen skriva var sin uppsats. Min vimlade av stavfel. Vilket ledde till att jag fick lova lektor Gösta Mattson att aldrig bli svensklärare. Det lovade jag gärna för det hade jag inte en tanke på.
Min usla stavning berodde naturligtvis inte bara på min dyslexi. Utan också på det ointresse för stavning som detta hade dragit med sig. Så det blev en del skämtat om mina protokoll.
Jag tror att det var otryggheten som förvärrade dyslexin. Jag har märkt att den alltid blir större vid stress.
Jag var ju också novitie och hade aldrig förr mer grundligt intresserat mig för politik. Jag framstod nog kort sagt som lite bakom.
Någon termin senare var jag med i en diskussionsgrupp som jag alltid kallade mitt liberala gruppäktenskap men hette något om sex och samlevnadsformer Och tog som min uppgift att presentera Kristina Ahlmark Michaneks Jungfrutro och dubbelmoral och Viveka Heymans motbok ”Vad vet Kristina om vänskap?”. Efter att ha hört detta, sa min gamle ordförande, Göran Hansson, till mig att jag tydligen satte min ljus under skäppan. Det var vägl en sorts erkännande av att han hade underskattat mig.
Så hösten 66 hade jag lämnat styrelsen och hade ingen kontakt med Liberala klubben.
Gruppäktenskapet var nog våren 67. På hösten värvade mig den nye ordföranden Tom Ryltenius mig till posten som valberedningens ordförande och jag drogs in en ny liberal period. Det skedde samtidigt som jag blev chefredaktör för Dackekuriren.
24 mars 20