Som gymnasist lät jag ofta mina favoritdikter ackompanjera mina stämningar. Mycket svensk dikt är tonsatt så jag både sjöng och läste för mig själv. När jag gick fria seminariet i litteraturhistoria i gränslandet mellan 60-tal och 70-tal, älskade jag fortfarande dikt. Mina kollegor hade vuxit ifrån detta. Fast de både var yngre och äldre än jag. Jag var i 25-års åldern.
Nu söker jag mig ofta till dramatik när jag vill ha snabb känslobefrielse. Hamlet är det bästa sättet att handskas med depressioner. Men minnen av andra dramer kan komma mig att återvända vid allehanda mer komplicerade känslolägen.
Just nu har jag läst om Misantropen av Moliere. Den uttrycker naturligtvis ingen misantropi av swiftska dimensioner. Alcestes svartsyn är helt föranledd av privata orsaker. Han reagerar mot den lögnaktighet som finns i sociala relationer. Vardagsvänlighet är egentligen något avskyvärt, vänskap måste betyda något. Det är lätt att sympatisera med hans sanningssträvan och hans avsky mot hyckleri. Men han ter sig naturligtvis fyrkantig och överdriven. Det centrala är ju att ingen förs bakom ljuset. Så länge man kan skilja djup från yta är det inga problem att vara vänlig och socialt hänsynsfull.
Men kanske fanns det starkare anledning att kritisera vardagshyckleriet på Molieres tid. Möjligen var det förgiftat av taktiska överväganden. Att säkra sin framgång genom att hålla sig väl med rätt personer. Uppenbarligen finns denna dimension också. Och den aspekten finns ju fortfarande.
Och när man tänker på facebookvänner får Alcestes kritik en ny dimension. ”Vad är det för vänskap?”, skulle han ha utbrustit. Man bekräftar för nöjet att bli bekräftad.
Men Misantropen handlar mindre om vänskap och mer om kärlek. Misantropen älskar en kvinna som är långt ifrån rak. Själv älskas han av två andra kvinnor. Den ena är en avundsjuk moralist som sannolikt känner igen sig själv i hans fyrkantighet. Den andra är någon som ser hans hänsynslöshet men uppskattar hans ärlighet. Hon har samma hållning som den vän som följer honom genom hela dramat.
Det här kärleksspelet får mig ibland att tänka på Eric Rohmers filmer. Där man alltid funderar över personernas verkliga känslor. Det är den psykologiska mångtydigheten som gör hans filmer så spännande. Det är alltså djärvt att jämföra med en klassisk komediförfattare som Moliere. Där just den överdriva ensidigheten bidrar till de komiska poängerna. Misantropen är Molieres djupaste drama. Alceste är möjligen komisk eller avser att vara det. Men är han enbart löjlig? Och själva kärleksspelet skulle kunna vara en råvariant av Rohmer. För vem passar man egentligen och för vem tror man att man passar?
Misantropens älskade blir till slut helt avslöjad. Hon har antytt kärlek till en hel mängd karlar, och roar sig med att satirisera deras rivaler inför var och en av dem. En genomförd falskhet. Misantropen förlåter henne dock om hon lämnar sitt ytliga societetsliv och följer honom ut i ensamheten. Men realistisk nog: Det vill och kan hon inte. Hon väljer att fortsätta som förut och Misantropen har bara att välja ensamheten. Den pryda och avundsjuka beundrarinnan har han genomskådat. Den blyga och taktfulla gifter sig med den likaledes förstående vännen.
30 juni 17