När jag var fjorton år flyttade jag från den ena lilla smålandsstaden till den andra. Kommer på ett ut, kan man tycka. Men för mig var det förfärligt. Varför? Det vanliga när barn inte vill flytta: ”Jag vill inte lämna kompisarna”.
Och det var det värre än så. Jag hade bara en kompis, tydligt monoman redan på den tiden.
Men det fanns också ett annat skäl till min ovilja. Och där man redan ser ett mönster, något som förklarar min dragning till anekdoternas stad, Lund.
När jag flyttar in till staden, sju år gammal, från ett litet municipalsamhälle, som just blivit köping, började mina tre äldre syskon i realskolan – dåvarande högstadiet. Och mina syskon kom hem och berättade om de originella lärarna. Vid min fars anekdoter var jag van, han berättade om sin barndom, sin skoltid, sin tid på veterinärhögskolan och allmogeanekdoter från den småländska landsbygden. Mina syskon kom med färska anekdoter, myterna berättades när de just hade upplevts.
En helt vanlig yngsta barnet upplevelse är att känna glädje när han blivit lika stor som sina syskon. En dag började också jag i realskolan och gick in i denna mytvärld. Ett läsår fick jag på mig. Sedan kom flyttningen.
Vad har det med Lund att göra? Tendensen att förvandla upplevelser till anekdoter, en vilja att litterarisera verkligheten. Att jag går in i syskonens mytvärld av läraranekdoter och bygger vidare på den. Nog liknar det mitt möte med Lund. Jag läser sommaren före Lund Piraten, Fakiren och Frank Heller. Och kommer sedan att leva parallellt i myten och verkligheten, skapar egna berättelser ur mitt eget liv och läser ständigt äldre lundaskildringar. Så bildar läsefrukter och egna minnen min myt om Lund.
Men staden jag kom till som fjortonåring hade den ingenting som kunde kompensera mina förluster? Jo, ett bra hockeylag känt över hela Småland. Så stod jag där på varenda hemmamatch i 20 graders kyla, nere vid sargen där puckarna ven om öronen. Det var tre års stålhård patriotism. Sedan blev jag gymnasist och skänkte därefter aldrig idrotten en tanke.
Förrän jag blev småbarnsfar. Karl Ove Knausgård har vittnat om vilken värk i mansrollen som denna tid innebar för honom. Inte så för mig. Däremot slogs jag av sanningen hos Virginia Woolf när hon talar om ett eget rum. Hur skall man kunna vara skapande när man i första hand måste vara tillgänglig för andra? Att kräva ett eget rum tycktes mig lite överdrivet, men helt lätt var det inte. Jag minns att jag skrev stående med blocket mot en bokhylla för att inte det lilla barnet skulle nå att ta pennan ifrån mig. Pretentiösa vuxna mår väl av att leka enkla och larviga lekar, det gäller uppblåsta män och även uppblåsta kvinnor, om sådana kan tänkas. Men hur förblir man skapande? Kanske inte ett eget rum, det är för mycket begärt, men någon liten zon mitt i kaoset.
Men det fanns också dödtid och leda. Då kom jag på att jag kunde kolla matchresultaten för mitt gamla favoritlag.
Just den här morgonstunden när man klädde på barnen och transporterade dem till dagis kunde avvinnas en del spänning och mening.
Men sedan kunde jag väl arbeta? Virginia Woolf hade det inte så beviljat. Givetvis och vad jag märkte är att det är lättare att skriva mitt i kaoset, när barnen är hemma, än att läsa den enklaste kultursida. Skrivandet har ofta sin egen inneboende kraft och låter sig inte stoppas. Men att lyssna på ett barn och läsa t.o.m. en måttligt begåvad kulturskribent samtidigt, nästan spränger hjärnan. Så det insåg jag snart var omöjligt.
28 mars 14