När kom jag först i kontakt med Hasseåtage? Ja, Hasse Alfredson hörde jag tidigt på radio. Det måste ha varit omedelbart efter hans lundatid. I små sketcher som skulle illustrera frågorna i två frågeprogram. Det var i ”Vi som vet mest” en dåtida föregångare till ”Vi i femman”, men det var gymnasister som tävlade. Det andra var Pusslet. En frågetävling med samma princip som när man söker en person i TV:s På spåret. Man får en massa ledtrådar som alla syftar på en person eller företeelse. Jag tror att Folke Olhagen var programledare i båda programmen, i varje fall var han det för ”Vi som vet mest”. Han brukade i varje sketch, oberoende vad den handlade om, infoga frasen ”Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders”. Men Hasse Alfredson förekom och var nästan alltid rolig eller åtminstone muntrande. Det som stannat i minnet var att han på melodin ”Min blommiga blå krinolin” sjöng ”I mitt blommiga blå margarinpaket”. Vad det nu skulle illustrera.
Tage Danielsson förknippade jag däremot med tråkiga makthavare på Sveriges Radio. Han var som vilken Per Martin Hamberg som helst. Hade jag fått frågan: Vem är roligast, Tage Danielsson eller Jörgen Cederberg? Hade jag utan tvekan satsat på Jörgen Cederberg. Han var ju Pekka Langers medredaktör för Pekkas spegel, programmet där både Yngve Gamlin och Cilla Ingvar förekom.
Däremot händer det att jag minns verket fast glömt personerna. Jag var på Kar de Mumma-revyn i Stockholm 1956, där Lars Ekborg gjorde en bejublad imitation av Elvis Presley. Texten där lär ha varit skriven av hasseåtage. Jag minns ingenting från texten annat än att Knoll och Tott nämndes. Det fantastiska var ju Lars Ekborgs imitation av sångstil och kroppsspråk.
Däremot uppskattade jag Skillingspelet som gick i radio. Det var mig obekant att författarna var Hasseåtage. Däremot uppskattade jag Flickery flies som var förknippade med Povel Ramel och alltså bland det roligaste som jag visste. Jag betraktade naturligtvis Povel som outstanding. Andra tidens lustigkurrar, Cello och Kar de Mumma, Gösta Bernhard, var inte på långt när så roliga. Därför kan jag minnas saker från Skillingspelet utan att minnas att det var Hasseåtage.
Att Tage Danielsson pratade med mångubben var jag medveten om. Den låg omedelbart efter Sagan jag minns och jag vet att min kompis föräldrar lyssnade på honom. Men själv tyckte jag det var larvigt att prata med månen och lånade inte ut mitt öra.
Men Martin Ljung älskade jag. Och mot slutet av 50-talet avlöste den ena klassiska monologen den andra. Och höjdpunkten var Fingal Olsson. Där Martin Ljung varierar samma historia på ett sanslöst sätt. Långt senare fick jag veta att texten är Hasseåtages. Men från början handlade om Olsson och Nilsson. Fingal kom Martin Ljung på. Och därav blir det otroligt mycket roligare. Att man har svårt att skilja på Fingal Olsson och Fingal Nilsson är fullt förståeligt. De råkar heta samma absurda förnamn och ha ett anonymt sonnamn. Det kan inte vara så lätt att hålla reda på vem som är vem, och vem som är död. Men i övrigt andas ju texten Hasse Alfredson. Försök tänka er det som en Lindeman på högvarv. Det hade blivit en annan monolog med liknande förtjänster.
Men sedan blev det en dialog med Martin Ljung som väckte entusiasm. Det var Guben i låddan. Ljungs dialogpartner var Hasse Alfredson. Den såg jag på scen en sommar i Ljungby. Men då hade jag säkert hört den flerfaldiga gånger på radio.
Och sommaren därpå såg jag Hasse Alfredson i Sävsjö, uppträda med Povel Ramel.
1958 började också Mosebacke Monarki på radio. Jag kunde inte höra det första året, för där jag bodde kunde man inte få in P 2, som nyss hade startat. Men jag flyttade i början av sommaren 59. Och därefter kunde jag höra det. Så småningom upptäckte jag att Hasse Alfredson fanns med där också. Och till sist kom även Tage med.
Sedan gick det fantastiska programmet Söndagsbilagan i TV. Med Jan Gabrielsson och Ulla-Bella som programledare. I det programmet förekom Yngve Gamlin, som uppträdde i skilda skepnader med Hasse Alfredson som sidekick. Alfredson föll aldrig ur den rollen, men lyckades ändå vara rolig. Den naive, lite överentusiastiske intervjuaren mot Yngve Gamlins pompösa och magistrala svamlande. Det var perfekt.
Jag vet att sommaren 1962 kunde man höra utsnitt ur revyn Gröna Hund och Valfrid Lindeman på radio. Och senare på hösten gick den i TV. Men jag vet att en sommar, 60?, 61?, hade jag hört Lögnmagasinet i radio. Där minns jag främst Hatte Furuhagen som sjöng en känd midsommarvisa. Men i stället för att avsluta med ”och då vet jag att jag älskar just dig” sjöng ”och då vet jag att jag älskar timotej”. Och talade om att man inte bara konstruerat hörselglasögon, det var väl glasögon med inbyggd hörapparat, utan också känselglasögon. ”När man känner på dem känns de precis som glasögon”.
När började jag uppskatta Tage Danielsson? Ja, MRA-visan var väl inte så stark. Men ur hans första bok läste jag för mina klasskamrater sista latintimmen före jul. Jag tyckte den var lysande. Senare blev Grallimatik oumbärlig i filosofiundervisningen när jag kom ut som lärare.
17 aug. 20