Jag skriver artiklar till tidningen i min gymnasiestad, Smålänningen i Ljungby. Naturligt nog har de präglats av mina minnen från det förflutna. Det har kommit mig att reflektera över minnet.
Det sägs att minnet är något fundamentalt för identiteten. Eftersom jag känner många människor med dåligt minne är det knappast något jag tror på. Att min egen identitet i hög grad beror av mitt minne är uppenbart. Jag var nostalgisk redan som barn, brukar jag lätt självironiskt konstatera. Jag började alltså tidigt titta tillbaka och det har jag fortsatt med. Jag lever i det förflutna, ja, nästan uteslutande i det förflutna. Det är antagligen en uttryck för en viss livsfeghet, livet blir lättare att analysera och handskas med, när man inte längre kan göra något åt det.
Jag tror att detta att minnas kan vara en väg till självkännedom. Medan andra som inte är så fruktansvärt intresserade av det förflutna är mera selektiva i vad de minns. Den tendens till självrättfärdigande vi alla bär på, gäller det att vara observant på. Vi minns oförrätter som andra tillfogat oss och glömmer de oförrätter vi tillfogat andra. Det flesta minns inte för att känna jaget utan för att stärka jaget. Ger minnet otillräcklig jagförstärkning lever man hellre i nuet.
Men den som vill lära känna sitt jag måste titta på hela sitt liv, inte bara på nuet.
Det är uppenbart att jag inte endast minns det angenäma. Men jag tänker att allt man minns är en del av livet. Därför ter sig också de negativa perioderna som viktiga.
Men om man inte bygger sin identitet genom minnet, hur bygger man den då? Jag tror att det finns mycket symbolisk identifiering. Man kan uppleva sig som smålänning, lungbybo eller som tillhörig en viss släkt. Man identifierar sig alltså med en del av yttervärlden. Troligen kan man utvidga eller krympa denna identitet efter behag. Många talar om klasskänsla och könsidentitet. Men problemet med en gruppidentitet är väl att det då också finns ett behov av att precisera sin säregenhet.
Det skulle alltså vara att inte bygga sin identitet på sina upplevelser utan på sina präglingar. Klass och kön präglar starkt. Det gör också familjen. Landskap och hemstäder nästan inte alls. Landskapsgränser är godtyckliga och Sverige är ett land utan starka regionala präglingar. Däremot är man präglad av om man vuxit upp i storstad, småstad eller på rena landsbygden.
Men präglingar och relationer tycks mig vara en osäker grund att bygga sin identitet på. Men varför inte egenskaper, åsikter och attityder. När vi frågar oss hur någon är, är det ju just egenskaperna vi försöker fastställa.
29 maj 15