Mina kommentatorer
Ibland frågar jag mig om jag har någon sorts ansvar för mina kommentatorer. När jag kommer in på ämnet Islam kan jag få upp till ett tjugotal långa kommentarer, levererade av två personer. Ingen av dem ger mig hopp om meningsfulla diskussioner och därför brukar jag lämna dem därhän. Själv skjuter jag in mig på offentliga debattörer vilkas dumheter det kan vara poäng att punktera. Jag har aldrig tyckt det vara meningsfullt att i oträngt mål vara otrevlig privat.
Tjafs som inte når längre än till köksbordskanten bör kunna få förekomma ostört. Säkert fyller det en psykologisk funktion hos den som pratar. Men nätet är ju ett mellanting mellan privat och offentligt.
Problemet är att jag är alltför svårbegriplig för många. En av mina kommentatorer är så svårbegriplig att få förstår honom. Somliga förstår vad jag säger men inte hans invändningar. Andra förstår inte ens mina poänger och måste därför lämna diskussionen därhän. ”De är tydligen oense”, tvingas denna läsare konstatera. ”Och sanningen ligger väl någonstans mittemellan”, kanske hen tillägger för att nu tycka något.
Den andre kommentatorn däremot är ganska enkel. Han förstår aldrig mina poänger och svarar därför med egna utläggningar på temat Islam. Den som i likhet med denna kommentator missar mina poänger kan tro att han levererar motargument. Han beskyller mig för att vara abstrakt och tappat ha kontakten med verkligheten. Att min polemiska metod är - och alltid har varit - att peka på inkonsekvenser och motsägelser hos de debattörer jag angriper, har han tydligen missat. Ibland parar jag det med indignation över de värderingar de uttrycker (och värderingar är något annat än verklighetsbeskrivning) samt - och det är det närmaste jag kommer verkligheten – angriper att någon generaliserar på basis av för få fall. Det är därför att jag tycker att jag är en truismernas mästare. Min tvärsäkerhet har sin grund i att aldrig yttra mig om en flytande och osäker verklighet. Till och med svaga motskäl kan få mig att avstå från att yttra mig.
När det gäller våra kära invandrare gäller det att förklara för dem att viktiga demokratiska principer inte är ett uttryck för etnocentriskt förtryck. Utan viktiga frihets- och jämlikhetstankar som gäller oss alla. De gäller inte för att ”ni skall anpassa er till oss”, utan för att de skapar rättvisa och frihet för en var. Då blir jag naturligtvis rasande när svenska demokrater förfaller till etnocentrism och bevisar att invandrarnas fördomar är riktiga. Hur skall de kunna leva upp till demokratiska principer när inte ens de förmenta demokraterna kan göra det?
Tillåter man att en man vägrar skaka hand med en kvinna för att han har bacillskräck men blir indignerad över att hans val är kultur- och religionsbaserat, vem är man då? Som om varje uttryck av en ideologi vore av djävulen, även de uppenbart harmlösa. Det finns problem med kultur- och moralkonservatismens slutna och auktoritära miljöer. Det inre förtryck som kan förekomma där är inte lätt att handskas med. Större fromhet betyder inte mer benägenhet för terrorism men uttrycken kan ibland vara de samma. Det kan var omöjligt att se om något är ett exempel på ökad fromhet eller på en politisk radikalisering (som den ene av mina kommentatorer riktig framhåller). Nu är de potentiella terroristerna framför allt män och jag är inte säker på att de ber oftare än andra muslimer. Eller än de gjort tidigare.
Mina två udda kommentatorer diskuterar därför med varandra. Det har sina poänger. Kurt Olsson i diskussion med Erasmus Montanus. ”Lelle, Erasmus, jag förstår dig precis”, säger Kurt Olsson. Det är rätt gulligt och mycket roligt.
När deras talträngdhet gör diskussionen svårt att följa, skäller Kurt Olsson på mig. ”Det förstår du la, lelle Westerberg, att vi inte kan ha det så här!”. Det är ungefär som att springa ner en gubbe och ropa ”Stå inte i vägen, gubbdjävel”. Det gör mig inte djupt indignerad. Tvärtom det är en bufflighet så hutlös att den blir roande.
19 okt.16
12 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Ullgren och hatet
Nästa inlägg: Hiltons problem
A. Svar till Lars Westerberg. Du är som sagt framför allt en granskare och kritiker av den offentliga debatten. Men en kulturkritik som är en kritik av andra offentliga debattörers/kulturkritikers granskning och kritik av olika samtida företeelser, som den du säger dig bedriva, förutsätter nödvändigtvis en oberoende värdering av dessa företeelser i den verkliga – av alla granskare oberoende – verkligheten.* Det är alltså en kritik som förskjutits från det egentliga föremålet för kritiken/granskningen till kritikernas/granskarnas värdering och beskrivning av föremålet för deras kritik. Du hävdar att du aldrig yttrar dig om ”en osäker och flytande verklighet”. Det verkar något motsägelsefullt, om du – vilket vore den naturligaste och vanligaste tolkningen – förutsätter en bestämd verklighetstolkning, den nämligen som är föremål för debattörernas granskning. Förvisso måste du tolka den observerbara verkligheten i likhet med alla andra, hur osäker och flytande den än är, och den ÄR osäker och flytande. Det är vad jag menar med mitt påstående markerat med en asterisk ovan. Men även om man nödvändigtvis tolkar den verklighet man observerar på ett bestämt sätt och den (dvs. den egna verklighetsbilden) är förutsättningen för en värdering av andras verklighetsbild, är detta inte ekvivalent med att man nödvändigtvis måste – eller kan – beskriva hur man själv ser på föremålet för andras värdering av en för alla gemensam verklighet (att det finns en sådan universell gemensam nämnare i perceptionen av verkligheten är jag övertygad om, realist och icke-idealist som jag är). Så din kulturkritik verkar in summa kunna beskrivas som en inomkritisk verksamhet, och skillnaden är i någon grad analog med skillnaden mellan en koherensteori (din position) och en korrespondensteori (andra kulturkritiker). Det innebär givetvis inte att man inte kan kritisera vad du skriver utgående från en annan verklighetsuppfattning i enlighet med vad vi har sagt.
B. Det är klart att om det bara var truismer du producerade i din kulturkritik, vilket i stort sett verkar vara vad du själv anser, skulle en kritik vara meningslös, fruktlös. Men jag har svårt att se att den bara är det.
Ett påpekande angående ditt påstående att ”värderingar är något annat än verklighetsbeskrivning”. Ja, men de bör bygga på en värdering (i den andra betydelsen av värdering, dvs. i egenskap av ett verbalsubstantiv härlett ur verbet värdera med synonymen ”bedöma” i dess neutrala betydelse, som ofta, men inte alltid, utmynnar i en värdering med synonymerna [värde]omdöme, åsikt, uppfattning) av fakta, alltså av någon form av underliggande verklighetsbeskrivning. När man bedömer ([ut]värderar) värderingar i betydelsen omdömen, uppfattningar etc. bedömer man samtidigt – eller bör samtidigt bedöma – de fakta de är baserade på och värderingar av. Något annat är inte tänkbart i seriösa sammanhang. Det gäller även i någon mån värderingar av litteratur, konst etc. – estetiska värdeomdömen, men här dominerar merendels det subjektiva elementet över objektiva ”fakta”, även om det finns fakta av olika slag även på motsvarande områden, litteraturvetenskapliga, konstvetenskapliga etc. fakta, vilka åberopas i avhandlingar.
C. Jag anser inte att du är svårbegriplig, men från tid till annan måste jag fråga mig vid läsandet av någon text av dig, huruvida du här refererar vad den du granskar kritiskt skriver eller om det är en kritik av det hen skriver du framför. Men det krävs oftast bara ett par omläsningar för att se vilketdera som är fallet.
Jag är medveten om att jag uttrycker mig krångligt och jag försöker ändra på det, när det är befogat, men snart nog faller jag tillbaka i gamla maner. Jag ska inte gå in på det andra du tar upp. Det har redan många gånger tröskats på denna blogg. Bara ett påpekande om handskakningsfrågan. Jag anser inte att det finns anledning att bli indignerad över en vägran att skaka hand av kulturella och religiösa skäl, men det kan ju kritiseras, även om jag själv anser att det vore överdrivet att kritisera just detta i stället för att acceptera det. Men analogin med en person som behärskas av ett tvångsmässigt beteende, manifesterat som bacillskräck, och som av det skälet vägrar ta i hand kollapsar. Här hjälper varken indignation eller kritik; att kritisera personen för sin vägran lär inte hjälpa, leder ingenstans.
Vale.
Precis, en man som inte vill ta i hand pga bacillskräck har ju inte gjort något som ens liknar ett fritt val (fast LW skulle kanske ifrågasätta detta, mannen kommer ju ändå att hävda at han har gjort ett tydligt val, ett självständigt val därför att han inte vill bli smittad av farliga sjukdomar): Dessutom är det mycket sällan man möter personer med den sortens tvångsföreställningar på några tyngre offentliga positioner där de måste umgås med folk i jobbet, som t ex politiker, läkare, lärare, jurister, myndighetschefer. Det brukar helt enkelt lägga oöverstigliga hinder i vägen för karriären såvida personen inte har ärvt sin ställning på livstid eller något liknande.
Det allvarliga med den där mannen i miljöpartiet, Yasri Khan, var ju just att han odlade sin fundamentalistiska syn på hälsningar i sin *offentliga* roll, och han var dessutom på väg att bli invald i miljöpartiets VU. Utifrån hans egna uttalanden är det knappast någon tvekan om att han såg sitt nej till att skaka hand med kvinnor som religiöst motiverat, och han skulle dessutom ha kommit att verka som en förebild för andra politiker från en liknande bakgrund. Det är just där det blir motiverat att sätta ner foten och försvara en sekulär demokrati, och med "försvara" menas inte bara att rabbla någon fras om att demokratin ska vara sekulär och öppen för alla, utan att försvara dess principer och dess verksamhet i handling.
A. (Replik till Lars Westerberg) Demokratiska principer måste gälla generellt, om de ska vara något värda, ett faktum som kan beskrivas som deras universalitet. Detta är teorin, men den motsvaras inte av de faktiska förhållandena i ett stort antal – huvudsakligen muslimska – länder. På samma sätt gäller det att jämställdhet mellan könen, som är en följd av de demokratiska principerna, ska gälla generellt; en demokratisk ordning utan jämställdhet mellan könen är ett contradictio in adiecto. I de länder där ortodox islam tillämpas och behärskar såväl det officiella som det privata livet är kvinnans underordning under mannen en oförytterlig princip som är bestämmande för den sociala ordningen i dessa samhällen. Helt klart är denna princip den diametrala motsatsen till en demokratisk princip. En relevant fråga är: Ska vi ha en syn på kvinnor från muslimska länder, när de av olika skäl kommit hit, som överensstämmer med den i Saudiarabien? Är det etnocentrism att inte acceptera att en man vägrar att skaka hand med en kvinna eller omvänt att en kvinna vägrar att ta en man i hand? Är det inte tvärtom en konflikt mellan en demokratisk princip om jämställdhet mellan könen och en icke-demokratisk princip om kvinnans underordning under mannen, eftersom det är det irrationella skälet – eller snarare den djupare orsaken – till denna vägran att skaka hand? Skapar vi ”rättvisa och frihet för var och en”, endast om vi accepterar vissa ortodoxa muslimers handskakningsvägran? (Naturligtvis vore det ohemult att inte acceptera en sådan vägran i något enstaka fall i privatlivet, men här diskuterar jag själva principen.) Men vi accepterar inte denna ”rättvisa och frihet” i de länder där det inte finns något alternativ till handskakningsvägran, manifesterat som en vägran att följa regeln. Om vi gör det, accepterar vi i princip det implicita förtryck det är ett uttryck för.
C. Nu angående jämförelsen mellan en person som av rädsla för att bli smittad vägrar eller undviker att ta en förkyld person i hand och den muslimske mannen som vägrar skaka hand med en kvinna. I det första fallet finns det ett rationellt skäl för denna vägran, ett skäl som det inte är svårt att acceptera. Men i det andra fallet finns det inget rationellt skäl för handlingen (den uteblivna handlingen) eller det skenbart rationella skälet (metaskälet) att som god muslim följa religionens påbud. Det religiöst-kulturella skälet – kvinnans underordning och vad som antas följa därav – är irrationellt. Jämförelsen haltar alltså: det bereder inga svårigheter att acceptera det första fallet, baserat som det är på ett rationellt skäl, men fallet med handskakningsvägran (liksom mängder av religiösa ritualer, vilken religion det än handlar om, i en icke-privat sfär) kan ur rationell synvinkel inte accepteras i brist på en logisk grund eller förklaring (”rationale”); det kan tolereras, men denna tolerans av en skenbart diskriminerande handling måste kopplas till en diskussion av det slag jag redovisat ovan. Rationella skäl kan accepteras, men inte irrationella – i den normala betydelsen av ”acceptera”. Någon invänder kanske att det på samma sätt saknas en logisk grund för konventionen att skaka hand hos oss. Det är sant, men det är en icke-diskriminerande, könsneutral konvention, som inte gör skillnad på kvinnor och män.
Ursäkta längden på denna kommentar.
Vale.
Erasmus Montanus? Du glömde Pangloss, tror jag. :)
Wiberg skrev för några veckor sedan i en kommentar att du har tappat kontakten med samhällsutvecklingen på en del viktiga områden, därför uppfattar du tydligen inte att både verkligheten och de slags argument och retoriska finter många använder sig av i det offentliga samtalet har förflyttat sig en bra bit. Tyvärr leder det till att Westerberg står och hytter med lansen mot diverse väderkvarnar, och dessutom lämnar stora luckor i sina egna resonemang.
Jag tycker kanske också att det finns viktigare frågor att ta upp än kamp för nekrofili eller för en ovillkorlig rätt att bära burka, t o m på jobbet och i det offentliga livet.
Och nej, du behöver inte känna dig jagad. Det har funnits gott om tillfällen när jag på tio minuter har bestämt mig för att inte kommentera dagens westerbergare trits att jag haft en del synpunkter; jag förmodar att detsamma gäller den andre killen här. Eller kanske några som helt enkelt inte kommenterat alls, än så länge.
mvh Magnus
Det är något motsägelsefullt att komma med invändningar i frågor som man finner oväsentliga. Men man gör kanske så ibland, tänker jag. Att du stundtals avstår från att kommentera har jag noterat. Själv anade jag inte ens att du överhuvudtaget kände dig frestad. Har man synpunkter på allt är man en mycket speciell personlighet.
"Har tappat kontakten med samhällsutvecklingen". Jag älskar sådana utsagor med hög abstraktionsnivå och låg precisionsnivå. Det brukade marxisterna i min ungdom också säga till mig. Så jag har förmodligen inte blivit senil. Jag är bara trogen den presenilitet jag tidigt förvärvade.
tuus Lars Westerberg
Varje bloggare är naturligtvis fri att ta upp vad han/hon vill, men om man är journalist eller politisk skribent (om än pensionerad?) och har en blogg med den inriktningen, så finns det därmed en slags förväntan på att bemöta kritiska synpunkter på det man skriver, att gå i dialog med kritiken. Inom rimliga gränser förstås. Bloggar som har en inriktning på ett kommentera samtiden eller bedriva journalistik/kulturkritik, men som är helt utan kommentarfält finner jag, i likhet med många andra, rätt poänglösa. Det blir som Dick Erixon eller som Sartre i vissa texter: någon har kravlat sig upp på sitt egos stora Olymp och utlåter sig länge och väl om allt möjligt, men vill inte gå med på att några andra ska få ha synpunkter på det.