Med visst förvåning noterar jag en artikel i Dagens Nyheter av ärkebiskoparna från Svenska kyrkan och de bysantinskt ortodoxa kyrkorna. (25 sept.). De uppmärksammar klimatkrisen. Det förefaller ju inte opåkallat. Vem skulle värna skapelsen om inte de fromma?
Men man vill gärna vinkla det existentiellt. Ty här behövs inte bara vetenskap utan också en existentiell förståelse av hur och varför vi känner och agerar som vi gör. Ja, man kan undra lite hur den existentiella förståelsen ser ut. Jag tänker mig att döden alltid har varit en existentiell fråga. Nu är det världsundergången som hotar. Skärper det den existentiella problematiken? Lojaliteten med mänskligheten – den får inte gå under – tycks mig vara något annat än vanlig medmänsklighet. Det är ofrånkomligt att vi som individer kommer att dö. Förändrar det något om mänskligheten som helhet dör ut?
Att det här snarare handlar om en moralisk fråga än en existentiell tycks egentligen vara uppenbart för skribenterna. Att förstöra biologisk mångfald, att skövla skog och förstöra våtmarker, att förgifta vatten, mark och luft. Allt detta kallar teologin för synd, hävdar de. Det strider mot vårt uppdrag som människor. Vi har fått ett moraliskt förpliktande uppdrag av Gud, är väl tanken. Synden kommer av vår oförmåga att se jorden som vårt hem, ett gemenskapens sakrament. Där har vi kanske förklaringen. Ett gemenskapens sakrament torde vara något mera än medmänsklighet i vanlig mening.
Vad beror då denna miljöförstörelse på? Jo, säger de fromma skribenterna, klimatkrisen bottnar i mänsklig girighet och själviskhet. Här är väl den enda punkt där jag har allvarliga invändningar. Annars har det mest handlat om en viss förundran över den ovanliga vinklingen. Ty jag tror i stället att klimatkrisen beror på att man länge såg framstegstanken och teknikutvecklingen som oproblematiska. Man såg att det skapade välfärd och välstånd. Kapitalister och kommunister var överens. Möjligheterna var goda och framtiden var ljus. Så kommer en växande insikt om att det framtidsslott vi byggt innehåller sin egen undergång. Och då är inte frågan: Skall vi bekämpa vår onda girighet? Utan: Hur skall vi moraliskt förmå oss att avstå från det välstånd vi har vant oss vid? Det är ingen lätt sak.
26 sept. 19