Jag får tillägga några tankar om Åsa Mobergs bok ”Livet”. Man märker att hon är van att skriva krönikor. Eftersom hon skriver kort hinner hon skriva om många saker i en ganska tjock bok. Man märker det i de avslutande kapitlen när hon försöker sig på någon form av sammanfattning.
Hon har upptäckt värdet av barndomsfamiljen. Och hon har kommit fram till att beroende inte är något enbart negativt. Det är naturligtvis sant. Grundproblemet för människan är hur man skall kunna förena frihet och gemenskap. Jag tycker inte Åsa Moberg är någon oberoende och självständig människa. Hon väljer tidigt bort beroendet av grundfamiljen och går in i en annan gemenskap. Och sedan har hon dessutom vänner och mentorer som hon är starkt beroende av. Hon har rätt i att familjerelationer är slitstarka att det skall mycket till för att ens närmaste skall ta avstånd från en. Men även detta händer, liksom vänskaper kan vändas i fiendskap och de djupaste kärlekar kan resultera i djup och långvarig splittring. Och slå över i hat.
Själv beklagar hon i efterhand sitt modershat och ser det som ett utslag av kvinnohat. Men man bör nog undvika att förklara konflikter mellan individer med grupp- eller könshat. Åsa Moberg klagar på sitt dåliga minne som hon besvärats av hela livet. Själv har jag den hypotesen att om man minns en människa med olust, men inte kan komma på någonting som motiverar denna olust, så är det något man har glömt. Man minns känslan men inte anledningen. Och då kan man i efterhand te sig mer oresonligt än man var.
Det är sant att även i en föräldrar-barn-relation finns det två parter. All skuld ligger inte hos föräldern. Ändå kommer man inte ifrån att föräldern på något sätt sätter agendan. Förälderns attityd och förhållningssätt finns där långt innan barnet hunnit svara. Det tar tid att bli människa. Från hjälplöshet till en allt högre grad av självständighet. Fungerar inte relationen behöver det inte vara den enes fel. Men det är inte två helt jämlika parter.
Som jag ser det byter Åsa Moberg i unga år ett beroende mot ett annat. Hon har helt enkelt aldrig varit så oberoende som hon tror. Det var en annan gemenskap och kanske hade hon möjlighet att hävda sin frihet här på för henne själv väsentliga områden. Kanske är problemet att det skedde i mycket unga år. Hon hade inte fått tillräcklig distans till sin barndom innan hon övergav den.
Men det var mer jag skulle skriva om. Det får bli i nästa bloggpost.
22 mars 19