Jag skrev en bloggpost om min barndoms upplevelse av klassamhället. Och jag kom in på mitt sjuåriga förhållande till min barndomskamrat. Eftersom han var son till en bagare och jag till en veterinär har denna vänskap naturligtvis också en klassaspekt.
När jag kom till Sävsjö som sjuåring uppenbarade sig två någorlunda jämnåriga grannpojkar. En var ett år yngre, son till en tandläkare och med tre syskon liksom jag. Den andra alltså bagarsonen, två år yngre, ensambarn.
Av någon anledning blev det han och jag som fick ett speciellt förhållande. Tandläkarsonen var mig ytterligt främmande. Han var intresserad av djur och natur, helst hade han nog velat ströva i skog och mark. Medan jag framför allt var fantasimänniska, älskade att berätta. Lyssnade mycket på radio. Jag läste inte så tidigt eftersom jag var dyslektiker, men man läste för mig. Jag var i hög grad lillebror, sex år yngre än min bror som var närmaste syskon.
Nå, jag har tänkt mycket på barndomskamratens tredubbla underläge. Klass och ålder och sedan det faktum som är beroende av klassaspekten, att han, när vi umgicks, så gott som uteslutande befann sig på bortaplan. Jag bodde nämligen i ett mycket stort hus som varit apotek innan det blev veterinärbostad. Han bodde i grannhusets gårdshus. Det var mycket trångt även för tre personer. Följden blev att vi alltid var hemma hos oss. När han flyttade till ett mer normalt boende var traditionen redan etablerad.
Det är en hemsk tanke att vänskapen uppstod just på grund av min styrkeposition. Jag upplevde oss dock som jämnåriga. Som yngsta barn har jag alltid avskytt att någon diskrimineras på grund av ålder. Efteråt har jag dock tänkt att denna åldersblindhet inte var enbart bra. Det kan ju också leda till att man blir blind för den andres underläge.
Man kan nog säga att jag också var klassblind. Tänkte inte på hur privilegierad jag var. Någon mycket intellektuell miljö var min hemmiljö inte, men man hade många böcker, av god litterär klass. En för tiden normal borgarbildning. Min far citerade ofta gamla svenska klassiker och han hade ett utpräglad sinne för formuleringar. I barndomskamratens hem fanns Svensk Uppslagsbok och Jack Londons samlade. Som jag läste de somrar efter flyttningen när jag var på besök i min gamla hemstad. Det var inte dåligt, det är kul att ha läst exempelvis Avgrundens folk, som var en tidig rapportbok. Men det var naturligtvis skillnad mot mitt bokrika hem.
Jag märkte hos min barndomskamrat ett starkt intresse för ord. Hur ord uttalades, vad de exakt betydde. Jag hade ett mera intuitivt förhållande till språket, som dyslektiker var det mer auditivt än visuellt. Jag använde de ord jag hörde användas, lärde mig ordens nyanser på så sätt. Men det kunde ju också hända att jag hörde fel, missförstod. Han hade en observans som man har när det gäller det icke självklara. Så är det när man är intelligent men inte har fått något gratis. Det skärpte också min blick.
19 okt.18