Jag gjorde i min blogg i förgår några självbiografiska anteckningar. Här kommer ytterligare några-
Jag minns hur grå min förpubertet var. Det handlade just om att det ställdes krav på mig i skolan, som jag inte kunde uppfylla. Och ingenting plågar mig ju så sm krav som jg inte kan uppfylla. Till själva skolarbetet hade jag en avspänd inställning. Inte ens min dyslexi bekymrade mig nämnvärt. Men jag skulle visa praktisk kompetens, cykla, simma, åka skidor och skridskor. Och jag skulle hitta i det lilla Sävsjö, klara mig själv. Hela denna blommande scoutvärld var mig främmande, den tycktes mig full av obestämda hot. Hur lycklig var jag inte över att bli äldre. Nu skulle tonvikten ligga på det teoretiska, nu skulle jag inte längre vara lika avvikande, nu skulle förhållandet till kamraterna bli ett annat. Men när jag var som lyckligast och mest förhoppningsfull tvingades jag att bryta upp. Att flytta från den ena lilla smålandsstaden till den andra, tycks ur ett lundensiskt perspektiv närmast komiskt i sin gigantiska betydelselöshet. Men då berövades jag något för alltid. Jag kan aldrig tänka på det utan att himmelsdjupt vemod. När man är vuxen kan man återfinna det förlorade. Man kan t.ex. som jag återvända till Lund från Alingsås. Men den betydelsefulla barndomen kan man inte retroaktivt ändra på. Kanske överdrev jag beroendet av barndomskamraten, som jag nu för alltid skildes från? Kanske var förhoppningen om en bättre skoltid illusorisk? Kanske var det största problemet att jag i tre år gick i baklås. Det var först när jag gått färdigt realskolan och min mamma dött som jag insåg att jag var utkastad i världen. Det hängde på hur jag ville förhålla mig i denna underliga värld. Stödd av den absurda humor som odlades av Bertil Pettersson och Lasse O`Månsson i radio började jag mitt liv som elevrådets ordförande. Jag uträttade därmed ingenting för andra men mycket för mig själv. Mitt arbete med detta genererade mycket glädje och en livslång vänskap. Men det var en ljusglimt i ett stort mörker. Jag minns min gymnasietid som en ständig konflikt med en krigstraumatiserad husföreståndarinna. Att livet inte kunde bli som vanligt när mamma var död, förstod jag ju. Men att det skulle bli så helvetiskt.
Men efter tre år är det dags för Lund. Jag är 20 år och en mycket ung man.
31 juli 15