Debatten om kändisbarnens oskäliga fördelar som Sanna Samuelsson (GP 15 mars) initierade fortsätter med ett stort antal inlägg. Det man tydligast märker är en oförmåga att hålla sig till saken. Susanna Popova skrev nyligen i Svenska Dagbladet om cykelställsdebatter, bagatellartade saker som man debatterar, eftersom det är mindre komplicerat än viktiga saker. Det tycks mig som om den här debatten vore ett bättre exempel än Trump och nättidningen Bulletin.
Man måste skilja den här saken från en större och viktigare. Nämligen den om det sociala arvet. Att akademikerbarn blir akademiker. Att läsintresse stimuleras i vissa miljöer, att man där har både förebilder och uppmuntran. Barn till föräldrar med ett akademikeryrke kan bli ett annat akademikeryrke. Men naturligtvis tenderar föräldrarnas yrke att gå i arv. Det var ju just denna inriktning man har med sig hemifrån.
Men vad den här debatten handlar om är vilka för- och nackdelar det kan vara i kulturlivet att ha en förälder som är välkänd och inflytelserik. Och då är väl de förmenta fördelarna av två slag. Dels att själva namnet och vetskapen om släktförhållandena kan blända eventuella uppdragsgivare. Dels att det finns ett kontaktnät inom kulturfamiljen som man kan överta från föräldrarna. Och inte behöver skapa själv.
Martina Montelius i Expressen ( på nätet 18 mars) har tydligen sagt något som är intressant på ett annat sätt än hon avsåg. Hon menar nämligen att namnet kan ge en chans till publicering, men håller inte skribenten i längden, så blir det ändå diket. Vilket hos hennes vettiga kritiker (Anders Q. Björkman i Svenska Dagbladet, Susanne Nyström i Dagens Nyheter, 22 mars, och Sanna Samuelsson själv, GP, 20 mars) genast föranleder repliken att redan detta att få chansen just är en stor fördel. Ett orättvist privilegium om man så vill.
Men det som gör Montelius inlägg intressant för mig är den osäkerhet hos kulturlivets makthavare som det speglar. De har ju en text framför sig som de oväldigt skall bedöma: publicera eller icke publicera. Montelius text avslöjar den trendkänslighet och den osäkerhet som man länge misstänkt kulturella makthavare för. Som om varje publicering vore ett test. Och att man sedan avvaktade - vadå? En publikreaktion? För att se om man fortsatt skall satsa på skribenten. För all del, jag ser inget orimligt i att man väljer att publicera en ofullgången text, därför att man ser en potential hos skribenten. Och därefter funderar på om hen håller vad hen lovar. Jag förstår att varje debutant lockar makthavarna med förhoppningen om att ha upptäckt något nytt och stort, en förhoppning som gamla och redan positionerade skribenter inte kan skänka. Men då måste man verkligen ana en potential. Och där bedöms väl kändisbarn och andra på likartat sätt. Eller borde göra det.
Nej, jag upprepar, det stora problemet, är att kontakter och kompisrelationer spelar så stor roll i det svenska kulturlivet. Ytlighet och sociala nätverk och näsa för trender och opinioner i stället för tyngd, allvar, sanning.
24 mars 21